Jag skulle personligen inte vilja säga att jag är varken empirist eller rationalist. Jag anser att dessa filosofier har åtråvärda åsikter och intressanta resonemang som är värda att diskuteras. Därför skulle jag vilja definera mig själv som ett mellanting, jag är varken empirist eller rationalist, utan snarare ett mellanting. Som exempel på detta väger mina personliga åsikter åt Kants ståndpunkt, men samtidigt anser jag att Quine har en del vettiga åsikter.
Sammanfattande skulle jag vilja uttrycka att min kunskapsfilosofiska ståndpunk har sin grund i både empirismen såväl som rationalismen. Den är även påverkad av tankarna och åsikterna av många av de stora filosoferna som vi tagit upp (Descartes, Hume, Locke, Kant och Quine). Men jag skulle inte vilja säga att jag är “för/emot” någon, jag tycker att alla dessa filosofer har vissa ståndpunkter och åsikter som jag håller med, såväl som vissa jag inte håller med.
Jag säger, liknande det jag uttryckte om Kant i diskussionen om hurvida han var rationalist eller empirist, att jag anser mig själv vara ett mellanting (mellan empirism och rationalism), d v s att jag tror på en balans mellan dessa filosofier; t ex ett förnuft som med hjälp av sinneserfarenheter kan dra rimliga slutsatser.
Jag är definitivt empirist! Jag tror inte att vi har några medfödda kunskaper utan att all vår kunskap kommer från våra eller andras erfarenheter. T.ex. att vi vet att ugnar är varma eftersom vi någon lagt handen emot eller att vi vet hur t.ex. metall smakar för vi har smakat på en metallbit (hur konstigt det än låter).
Jag tycker att Humes uppfattning står mig närmast. David Hume menade att all egentlig kunskap egentligen är begränsad till vår egen upplevelsevärld, att existensen av en materiell yttervärld eller en substantiell själ aldrig kan bevisas samt att drivkraften bakom allt mänskligt handlande är känslorna.
Jag håller med eftersom jag av egen personlig erfarenhet vet att allt man göra, alla handlingar och alla tankar, är baserade på känslor – omedvetna som medvetna. När det gäller det här med huruvida Hume argumenterade om Gud fanns eller inte vill jag inte riktigt lägga mig i eller tänka på. Finns han så finns han, vilket vore väldigt bra. Därför lämnar jag helst denna trygga tanke långt inlåst i mig själv och har inget intresse av att vrida och skruva på den.
Innan vi gick igenom empirismen och rationalismen hade jag aldrig riktigt funderat på var vi får våran kunskap ifrån. Det är inte som att man går omkring och frågar sig huruvida allt jag ser verkligen är på riktigt eller bara min egen uppfattning, utan man litar helt enkelt på sina sinnen. Empirism och rationalism är såklart jätteintressanta filosofiska teorier som man skulle kunna vrida och vända på i evigheter. Det finns mycket att diskutera och förhålla sig till men jag måste säga att jag faktiskt nöjer mig med att veta att jag har min kunskap och att allt jag ser är sådant som jag vet existerar.
Som jag ser det är grunden till bägge resonemangen har blivit så upplyfta att ingetdera går att bevisa på rak arm. Ingen vet ifall vi föds med kunskap och vårat medvetna är allt för avancerat för att vi någonsin kommer att kunna ta reda på det. ”Tinget i sig och tinget för mig” är helt klart en logisk aspekt och eftersom vi har olika smak såväl när det gäller mat som musik håller jag med, men eftersom skillnaden från person till person är så väldigt liten ser jag ingen anledning att lägga ner mer tid på att hitta för- och motargument. Som jag redan har skrivit; vi är som vilka andra djur som helst men för smarta för att bara acceptera det och passar därför på att försöka utveckla vår syn på kunskap eller vårt ”jag” till något mer än vad det egentligen är.
Efter de här veckorna då vi arbetat om det här har jag börjat tro mer och mer på det empiristiska synsättet. Jag tror att vår omgivning och våra erfarenheter skapar den bild av världen som vi har genom våra sinnesintryck. Vi har kanske vissa instinkter medfödda när vi föds som att vi behöver mat annars dör vi. Vi provar aldrig riktigt ifall vi verkligen dör om vi inte äter, men kroppen varnar oss genom hunger, det är inte vi som är smarta det är vår kropp. Det är klart att vi inte heller behöver se varenda liten sak för att förstå dem. Vi vet att vi dör om vi hoppar du för ett våningshus utan att ha provat, är det förnuftet som säger det? Jag tror snarare att det är våra tidigare erfarenheter som säger det vi vet ex. att saker faller från höjder och vi har säkert råkat välta ner saker på marken som gått sönder och därför kan vi dra slutsatsen att det även skulle hända om vi hoppar från ett höghus? Men såklart kan vi aldrig veta om sinnesintrycken är sanna eller falska, men det viktiga är inte om de är det utan det viktiga är om de är sanna för personen. Är det en sanning för mig att gräset är grönt, då spelar det egentligen ingen roll om gräset verkligen är grönt för det är inte något som någon någonsin kan bevisa eftersom vi troligen ser det annorlunda pågrund av att vi är alla är olika. På det sättet tycker jag att både Kants och Quines idéer är kloka. Det viktiga för mig är hur jag ser världen inte hur världen kanske kan vara, det har egentligen ingen betydelse för mig?
Jag tycker inte riktigt om att vara begränsad till enbart ett tankesätt jag varken vet vad jag tror och vad jag vet och därför gör jag valet att varken kalla mig empirist eller rationalist. Jag tycker dock inte att rationalisterna har mycket att säga men jag vill inte kalla mig empirist då jag inte håller med allt de tänker.
Som jag ser det har rationalisterna en tanke om att medfödda egenskaper skulle vara källan till vårt förnuft. Medan empiristerna hade samma tanke om ett förnuft bara att de hade ett lite mer ”utvecklat” sätt att se på det. De ville visa att förnuftet bara är tidigare sinneserfarenheter. Vilket jag håller med om. Jag tror absolut att den kunskap vi tror att vi har, har kommit fram genom våra sinneserfarenheter inte några medfödda tankar. Så då förnuftet för mig är tidigare sinnesintryck från sig själv eller andra och därför har empiristerna svar på illusionsargumentet som verkar vara rationalisternas enda riktiga argument om varför sinnena inte går att lita på. Detta gör att jag känner att rationalisternas förnuft-tankar bara är irrationella.
Då Kant är en favorit hos mig då han verkar se allt så klart, med ”tinget för sig” och ”tinget för mig”, om jag ska säga det själv genialiskt uttryckt. Han gör det helt klart att vi inte kan veta något säkert men att för oss så stämmer det. Vilket känns som en mycket bättre och ”säkrare” tanke än andra filosofers som försöker sätta ord och bestämma säkert vad vi har för kunskap. Jag känner att det låter vettigare att ha en mer sund relation till kunskapen och inte låtsas som att vi behärskar den. Vi vet bara hur den är för oss. Vilket räcker.
Det är här jag känner att jag försvinner från empirist-spåret, för jag håller med om att vi får fram vår kunskap genom sinnena men jag står fast vid att det bara är kunskapen för oss som det är så för. Inte för den ”riktiga” kunskapen för den har jag ingen aning om hur man kommer fram till. Så för den relevanta kunskapen, ja empirist. Annars vet jag inte. Det är svårt att veta. Jag tror att det bara är att inse att den ”rätta formen” på kunskap inte är någonting vi kan komma fram till med bara människans intellekt. Att det är för stort för oss, och jag talar inte om gud, utan kunskap.
Men eftersom jag är jag, jag är en människa och jag behöver ha kunskap för att leva, för att tänka. Som Amanda sa ”Det viktiga för mig är hur jag ser världen inte hur världen kanske kan vara.” Med det sagt så tror jag absolut att det är som empiristerna säger, att med sinneserfarenheterna når jag min kunskap.
Om vi går tillbaka till Kant vill jag bara understycka att jag tycker det mesta han säger har en poäng. Jag kan ju inte veta om det är sant eller inte men det känns mest ”logiskt”. Allt han säger om syntetiska och analytiska satser stämmer, för det ligger i orden, det är vi som har satt betydelsen på de orden och därför är de sanna för oss. Att vi når kunskapen apriori och aposteriori verkar också troligt och allt detta gör att Kant resonemang ligger mig närmast av alla de filosofer vi gått igenom. Både på det planet om hur vi når kunskapen för oss och att vi inte vet någonting om kunskapen i sig.
Efter att ha gått igenom detta kapitel om kunskaps filosofi så är jag redo att sida med empiristerna. Quine och Hume är de filosofer som har tilltalat mig mest under genomgångarna. Quines kraftfält låter som något vi använder av oss dagligen för att få reda på om något är sant, teorin är både den mest användbara och den mest logiska som vi har fått presenterad under redovisningarna. Precis som Hume menar jag att Kausalprincipen inte gäller. Men som jag och Elin resonerade oss fram till i en annan tråd så är detta värt att ignorera för att kunna gå vidare med vår kunskap. Det är här jag lämnar de empiristiska kunskapsfilosferna. För även om jag anser att deras mål är ädelt och eftersträvansvärt så lägger jag i dagsläget inte någon större vikt på 100% säker kunskap. Jag vet inte vilken procent sats man skulle kunna sätta på den kunskap som vi idag anser vara oss säkrast på, troligtvis är logiken och matematiken mycket nära 100% då jag har svårt att ta bedragargudargumentet på allvar. Därför känner jag mig mer bekväm med att hänga skolorna naturalism eller vetenskaplig skepticism på dörren (även om jag får svara empirism på frågan om vilken kunskapsfilosofisk skola jag föredrar). Med det sagt så vill jag klargöra att det viktiga för mig är till skillnad från Amanda och Elin inte hur jag upplever världen utan hur den verkligen ser ut. Det är bara inte en 100% säker bild som jag eftersträvar.
För att kommentera den lilla debatten om tvivlande som har förekommit tidigare i bloggen. Den som ställer sig frågande till om alla ung karlar är ogifta, ger sig själv en björnkram. Meningslösheten i att undersöka sanningshalten i påståendet pga bedragargud argumentet är lika stor som i att... Ja det är svårt att hitta en passande liknelse för hur löjligt det är att arbeta så. Men även om SP3c bloggens tvivel rörelse är harmlös så är vad den kan leda till detstå mer allvarligt. Vetenskaps förakt och ogrundat tvivel skördar än idag många liv. föräldrar vaccinerar inte sina barn pga av rädsla och okunskap för läkemedelsindustrin. lovande forskning stoppas på grund av barnsliga åsikter om "själar" (ett argument som redan av Hume var förgjort). Därför vill jag be alla som ställer sig tvivlande till "vetenskapen" med argument som att "den kan inte förklara allt" eller "har haft fel förr", tittar på detta mycket övertygande klippet. http://www.youtube.com/watch?v=V0W7Jbc_Vhw
Jag tycker att alla filosoferna har vettiga åsikter och argument, de överbevisar varandra och har verklighetsuppfattningar som jag tycker stämmer på olika sätt. Jag tycker att Immanuel Kant kom med en viktig idé när det gäller diskussionen om hur vi når kunskap. Att det kanske inte spelar någon roll vad ”tinget i sig” är för något för det är inget som vi någonsin kommer få veta. Allt vi kan dra slutsatser från är från ”tinget för mig”.
Rationalisternas synsätt tycker jag är väldigt stillastående och tunt. Den slutliga slutsatsen av deras resonemang blir nämligen att vi inte med säkerhet kan veta någonting. De säger ju att vi inte kan lita på våra sinnesintryck utan måste använda vårt förnuft för att nå säker kunskap. Men hur ska man kunna använda sitt förnuft ifall man inte får använda några sinnesintryck? De menar att de enda säkra sanningarna är de logiska, matematiska och medfödda kunskaperna. Men om man tar en närmare titt på de matematiska sanningarna så är de till stor del baserade på erfarenheter. Alla gånger som jag har tagit en apelsin och lagt till tre till i högen så har det blivit fyra apelsiner. Men det är egentligen inget annat än en induktiv slutledning.
Jag litar på mina erfarenheter och sinnesintryck och därför hade det känts jättedumt att ta sluta att se dem som kunskap och sanning. Så jag skulle nog kalla mig själv för empirist. Jag tycker även ganska mycket som Quine: att man måste ifrågasätta sinnesintrycken mot tidigare kunskaper som har kommit in i vårt kraftfält och anses som säkrare. För det är ju så alla människor fungerar. Om man upplever något ovanligt försöker man förklara det utifrån våra tidigare kunskaper. Så tycker jag att det verkar som att människor fungerar idag men har man alltid tänkt så? Är det en slump att jag tänker mest som Quine och att han är den modernaste filosofen eller har jag blivit uppfostrad enligt den läran? Han är ju trots allt vår tids filosof. Kanske tänkte man inte likadant när det gällde hur vi når kunskap för 300 år sedan?
Jag plockar lite från rationalismen och kombinerar med det empiristiska för att få fram det som tilltalar mig. Varken empirismen eller rationalismen är komplett, men jag hittar mer som jag kan ta till mig inom det empiristiska och står därför lite mer åt det hållet, att sinnena är kunskapens källa. Som jag tog upp i en annan diskussion menar jag att de hänger ihop och att ingen klarar sig helt utan den andra. På samma sätt som jag tycker att alla filosofer vi har diskuterat har brister i sina resonemang har alla också bra argument och smarta åsikter. När vi har gått igenom nya filosofer har jag fått nya sätt att se på saker och mina åsikter har nog förändrats lite under tiden. Den filosof som står mig närmast är nog Quine då jag tycker att han på ett enklare, men ändå bra sätt fångar kunskapsupptagningen. Att jag själv känner igen hans tankesätt och kan se det fungera på detta sätt blir avgörande för mig. Kant hade också vettiga idéer med tinget för mig. För jag kan hålla med om att det är det som betyder något. Meningen ”vårt förnuft är viktigt, men utan intryck från omvärlden är det bara en mekanism som går på tomgång” tycker jag är ganska träffande. Men man kan också vända på det och säga att utan förnuftet kan man inte komma någonstans med sina sinnesintryck.
Jag är, precis som många andra, en blandning av empirist och rationalist. Man behöver rationalistiska tankar för att komma fram till nya saker och de tankarna behöver sedan prövas i verkligheten för att se om de stämmer. Jag tror att det är olika delar av samma process. Inom till exempel vetenskapliga studier kommer man kanske fram till en ny idé enbart genom rationalistiskt tänkande, vilket bidrar till nya innovationer som sedan behöver prövas i verkligheten. Jag tror att vi i vår tankeförmåga har olika kategorier, enligt vilka vi organiserar verkligheten. Skulle det bara vara så att all vår kunskap är baserad på erfarenhet så skulle vi inte kunna tänka nya abstrakta tankar som enbart baseras på tidigare tankar. Man behöver alltså inte nödvändigtvis basera en tanke på en tidigare erfarenhet, utan tanken kan vara baserat på en tanke. Till exempel så kan matematiskt och logiskt tänkande vara helt abstrakt, och var hade vi varit idag utan det?
Av de filosofer vi har gått igenom känner jag att jag håller med Kant till stor del. Han talar mycket om att tingen,världen, existerar oberoende av oss och våra erfarenheter och att vi upplever dessa ting olika. Vi kan aldrig veta hur något är eller ser ut på riktigt, då vi använder oss av våra inbyggda åskådningsformer, tid och rum, och våra förståndskategorier. Det spelar dock inte så stor roll att vi upplever tinget på vårt eget sätt, eftersom det som är viktigt är hur tinget är för mig... det är ju endast oss själva vi kan utgå ifrån. ”Tinget i sig” kan ju alltså vara något helt annat än hur jag upplever det, men det kan jag aldrig veta och det är inte av så stor vikt. Han menar att vi måste utgå ifrån att vår värld, som vi upplever den alltså, är en tolkning av den "riktiga" världen och att det endast är ”vår värld” som förnuftet kan ha kunskap om och som är åtkomlig för vetenskapliga undersökningar. Detta håller jag absolut med om; all vår kunskap är kunskap om världen så som vi själva upplever den, och inte kunskap om världen i sig (som existerar oberoende av om den upplevs).
Jag har också ganska svårt för att bestämma mig för om jag är empirist eller rationalist. Jag gör som Anton och plockar lite från båda synsätten för att få fram det som passar mig. Men om det ändå är ett synsättet som står mig närmare så är det nog ändå empirismen. För jag tror att våra sinnen är nyckeln till vår kunskap. Med dessa känslor skapar vi sedan vårt förnuft. Ett förnuft som vi sedan ändrar på allteftersom att vi får nya erfarenheter med hjälp av våra sinnen.
Jag tror att vi människor behöver vara både empirister och rationalister för att komma på nya saker. Jag tror även att det är bra att umgås med andra människor som har ett annat synsätt än vad man själv har. För genom att han olika synsätt tror jag att man tänker olika och med hjälp av olika tänkande kan man gemensamt komma fram till nya saker.
Jag tror faktiskt att jag håller med Quine mest i hans teorier. Jag tror på att vi baserar vår kunskap på våra tidigare erfarenheter. Dessa erfarenheter kommer alltid att förändras och därför kommer vi alltid se på saker på olika sätt. Idag ser vi på någonting på ett visst sätt men imorgon kanske vi får nya erfarenheter som gör att vi ser på det på ett annorlunda sätt.
Om jag ska välja mellan någon av de ”gamla filosoferna” skulle det bli Kant. Hans tanke om ”tinget i sig” och ”tinget för mig” tycker jag är en väldigt bra tanke och teori. För faktiskt är det så att vi inte kan vara säkra på att vi alla människor uppfattar saker likadant. Antagligen gör vi inte det och därför är detta en mycket bra teori. Men fortfarande är det Quines teorier som jag håller med om mest.
Min väg mot att stå på empiristernas sida började ganska direkt, skulle jag vilja säga, därför att jag tycker att Descarte är den löjligaste filosofen jag har stött på! Hans gudsbevisresonemang är skrattretande, ifrågasättande av logiska sannigar är löjligt (eftersom logiska sanningar ofta, men inte alltid, är mänskligt påhittade definitioner) och hans tvivel på huruvida hans kropp existerar är helt ologiskt framlagt. Jag hävdar bestämt att så länge vi har intrycket av att vår kropp existerar så gör den det därför att vi inte har något annat än våra sinnesintryck att döma utifrån.
Den mest tilltalande filosofen för mig var Hume, eftersom jag i stort sett köper hela hans idé om att jaget inte existerar osv. Hänvisar till Hume-diskussionen för mina åsikter på det området.
Jag tycker att det är väldigt viktigt att man dömer världen utifrån sina sinnesintryck för att de är det enda vi egentligen har att lita på. Jag är fullt medveten om att sinnena kan vara missvisande, men då kan man kanske applicera Quines tankesätt om "kraftfältet" för att reda ut det hela. Vad jag dock vill understryka är att man faktiskt har sitt förnuft också, men det förnuftet är uppbyggt med hjälp av erfarenhet.
Jag anser mig själv vara, precis som Kant, ett mellanting av empirist och rationalist. Jag tycker det är svårt att begränsa mig till just en teori när de mer eller mindre hänger ihop. Ingen av teorierna är fullständig. Men om jag måste välja så tror jag ändå att empirismen tar hem priset. Det låter mest rimligt att det är våra sinnesintryck som är grunden till vår kunskap. För det är med våra sinnen som vi med störst säkerhet kan mäta vad som är vår verklighet. Jag känner mig inte riktigt bekväm med att tro på någon speciell filosof då jag tycker att allas teorier har brister. Däremot tycker jag att Quines teorier har tilltalat mig mest. För mig grundar vi all kunskap på tidigare erfarenheter. Och ju fler erfarenheter vi får desto mer förnyas kunskapen.
Vi har idag möjligheten att ta till oss vad som sagts inom filosofin under många sekler. Idéer har vuxit fram, bollats fram och tillbaka, vridits och vänts på under många hundra år. Mycket har blivit sagt och det medför att det idag är svårare att tänka i nya filosofiska banor, men samtidigt är det lättare att ta ställning till vad man själv tycker utifrån det som sagts. Detta är i och för sig inte heller någon lätt uppgift.
Mycket av den filosofi vi har tagit del av under kursen, har för mig tett sig helt meningslös. Jag ser t ex ingen mening (som jag tidigare skrivit) i att ”över-ifrågasätta” saker och ting, t ex ”Hur ska jag veta att det finns ett äpple bakom mina sinnesintryck?” Sådant sätter bara myror i huvudet på en. Det tillför ingen vettig eller nyttig kunskap.
Kant sade sig vara varken empirist eller rationalist. Han trodde på en viss kombination av förnuft och erfarenhet. Jag skulle också vilja säga att jag är ett mellanting. Jag tror absolut att människans kunskap är en kombination av arv och miljö. Visst har vi medfödda föreställningar, som jag debatterade i min egen tråd, t ex att ett nyfött barns förmåga att lära sig vilket språk som helst. Det är en förmåga som alla barn föds med. Samtidigt matas vi med kunskap som mänskligheten kommit fram till, såsom ”jorden är rund”. Vi gör oss alltså egna erfarenheter också, utifrån andras erfarenheter.
Jag tycker att Kant och Quine hör till de mer förnuftiga filosoferna. Jag kan hålla med Kant om att kunskapen är subjektiv, men bara till viss del. Jag tror dock, i likhet med Quine, att omgivningen och andra människors åsikter och observationer spelar stor roll när vi bildar våra egna uppfattningar. Vi lär oss av varandra och mycket av vår kunskap har vi kommit fram till genom gemensam forskning. Jag tror att en kombination av kunskap, erfarenhet och logiskt tänkande är nödvändig för att vi ska kunna dra trovärdiga slutsatser utifrån våra sinnesintryck.
Jag tilltalas precis som Anton av Kants tanke att ”vårt förnuft är viktigt, men utan intryck från omvärlden är det bara en mekanism som går på tomgång”. Men det Kant kallar förnuft kan också kallas medfödda egenskaper att tolka och dra slutsatser, vilka skiljer sig åt från person till person. Att vi främst baserar vår kunskap på ett medfött förnuft tror jag inte och därför anser jag mig stå närmast empirismen. Jag kan dock inte helt sluta mig till att det inte skulle finnas någon medfödd kunskap alls, för det är omöjligt att veta och beror mycket på hur man definierar det (jag skulle främst välja att definiera det medfödda som egenskaper), men jag tror oavsett att erfarenheter (sinnesintryck) är det främsta sättet som vi får kunskap på.
I tidigare diskussioner har jag konstaterat att vi inte kan ha någon kunskap om hur världen egentligen ser ut, utan bara om hur vi uppfattar världen. Jag håller alltså med Kant om att vi inte kan veta något om tinget i sig. Jag anser att vi kan ta reda på mycket om världen så som vi uppfattar den, men om det stämmer till 100% kan vi aldrig veta. Jag tycker att det är viktigt att alltid tänka på det, och även att tänka på att ”tinget för mig” inte är det samma som tinget för någon annan. Att tänka så gör oss lite mer ödmjuka och sätter saker i perspektiv.
Logik som 1+2=3 kan ifrågasättas, och jag tycker gott att man ska göra det också för allt blir mycket roligare om man slutar ta saker och ting som självklart. Men i vardagen tycker jag att man kan förlita sig till at 1+2=3, och att alla andra liknande logiska slutsatser stämmer, då det ju ger praktiska resultat och stämmer överens med de allra flesta andra observationer av verkligheten.
Vad gäller vetenskapligt arbete så tror jag alltså att man kan få fram kunskaper om världen (så som vi uppfattar den). Även om man aldrig kan vara helt säker på att något verkligen stämmer, så kan man i alla fall komma fram till det som verkar mest rimligt. Men precis som Sören Kirkegaard så tycker jag att det mest intressanta är hur vi ska förhålla oss till världen.
Hur får man då fram kunskaper om det? Som jag nämnt ovan så tror jag att det enda sättet att få reda på saker är genom erfarenheter. Ju mer erfarenheter, desto mer kunskap får man. Men här vill jag även ifrågasätta termen kunskap. Jag anser inte att det nödvändigtvis behöver betyda ”sann, välgrundad övertygelse”. Ju mer erfarenheter man har desto svårare tror jag det blir att komma fram till entydiga sanningar, snarare tror jag att man inser att sanningen är subjektiv (precis som Sören Kirkegaard sa).
Men även om man inser att sanningen är subjektiv så får man inte sluta kämpa för det som är sant för än själv. Om alla står för och för fram det de tror är sant just nu så tror jag faktiskt att det blir bäst för alla. Man måste dock hela tiden låta sin egen sanning utvecklas genom att testa den och låta den påverkas av nya erfarenheter och andras tankar.
Som ni märkt så tilltalas jag mycket av Sören Kirkegaards idéer. Men av de filosofer vi gått igenom så vill jag säga att Quine är den som står mig närmast. Jag tycker även, som jag redan nämnt, att Kant har bra tankar kring ”tinget i sig”, men Quine gör en bättre analys av hur vi får kunskap enligt mig.
Ouines tanke om kunskapens kraftfällt stämmer väl överens med hur jag tror att vi får kunskap. Jag tycker att det är viktigt att hela tiden bygga ut vårt kraftfällt med nya erfarenheter, så att vi kan göra så bra analyser av de observationer som kommer in i kraftfältet som möjligt. Lite ålderdomligt exempel, men om man tillexempel tror på att jorden är platt, fast är öppen för att se att fartygen inte trillar ner när de kommer till horisonten osv., så kan man tillslut bygga ut sitt kraftfällt så att man förstår att det man tidigare trodde stämde inte nödvändigtvis gör det. Detsamma gäller allt som vi tror på idag.
Jag håller förövrigt med Ståhl om att vetenskapen kan komma fram till logiska slutsatser som stämmer, kanske inte till 100%, men tillräckligt. Vad vetenskapen dock inte kan komma fram till är hur vi ska förhålla oss till just vetenskapen. Är det bra med en värld där alla proppar i sig läkemedel för att hålla sig friska – om man räknar in alla de bieffekter som läkemedlen ger? Är det bra att försöka eftersträva den perfekta människan? Bara för att det gått att uppfinna eller komma på behöver det ju inte innebära att det är bra för oss? Blir vi lyckliga av allt det? Eller blir vi kanske först lyckliga när vi inser att allt liv är lidande så länge vi har ett begär (här hänvisar jag till Buddhismen)? Detta är något vi alla måste ta ställning till och här tror jag att erfarenheter och överväganden är det enda som kan hjälpa oss, inte vetenskapen.
Måste vi förlita oss på en teori och sedan tro på den stenhårt? Det känns som om människan är expert på att placera sig i olika grupper och fack och sedan vägra lyssna på vad andra grupper har att säga. Filosoferna tycker jag verkar vara expert på det här. Tyvärr får jag stå utanför den här gången, jag är inte inbjuden till någon grupp. Jag är varken empirist eller rationalist. Ni finner mig någonstans i mitten mellan tanken på medfödd kunskap och uppfattningen om kunskap grundad på erfarenhet.
Precis som Amanda skrev så slutar vi inte att äta för att se om vi möjligtvis dör. Denna instinkt kan ju ändå inte vara grundad på erfarenhet, det är en omöjlighet. På samma sätt är det svårt att till exempel tro att en hund är grön. Vår erfarenhet säger till oss att så inte är fallet- detta måste människan uppleva för att förstå, det har ingenting med medfödd kunskap att göra. Vissa filosofer som till exempel Decartes vill gärna peka på förnuftet- För mig blir det meningslöst. Förnuftet är högst individuellt; för vissa människor är 1+2=3 rena logiken, för andra betyder det absolut ingenting. Om vi kombinerade medfödd kunskap med erfarenhet och logik- kanske hade vi då kommit fram kunskapsfilosofins lösning?
Eftersom jag tror på en möjlig kombination av alla filosofers tankar blir det svårt att välja en filosof vars uppfattning står mig närmast. Men eftersom jag av någon okänd anledning ( logisk, medfödd eller erfarenhets baserad??) ofta har svårt för vetenskapliga förklaringar som exempelvis Decartes med sin förnuftstro och Kant med sin tro på medfödd kunskap-så blir det ändå Quine som får min röst. Hans tankar om erfarenhet tilltalar mig; det jag gillar med denna teorin är att den är ständig föränderlig och inte tvingar in oss i ett fack. Precis som Lovisa H skrev tidigare så förändras våra erfarenheter ständigt och då får vi en ny syn på saker och ting. Quine ville gärna peka på detta och det ska jag låta honom göra- så länge han inte stirrar sig blind på det utan också tar del av den rationalistiska och logiska filosofin...
Jag har svårt att bestämma mig för om jag är empirist eller rationalist. Jag skulle nog behöva fördjupa mig mer för att kunna bestämma mig för var jag egentligen står. Därför hamnar jag, precis som flera andra i mitten och då närmast Kant. Jag känner mig som både och. Precis som så många andra så gillar jag hans sätt att resonera kring subjektiv kunskap och uttrycken ”tinget i sig” och ”tinget i mig”. Och precis som Kant tror jag också att vi har viss medfödd kunskap – som rumsuppfattning, grundsmaker, vissa instinkter som att när man är hungrig så måste man äta. En del av den kunskapen (som hungern) finns där för att vi helt enkelt ska överleva. En annan del (som rumsuppfattning) är en förutsättning för att vi ska kunna sortera de intryck som vi får från våra sinnen. Om man ska jämföra människan med en dator (inga andra likheter i övrigt – utan bara just här) så behövs det vissa program för att kunna lagra och sortera datan som kommer in. Om vi inte har någon kunskap från början så går det inte att sortera.
Samtidigt är jag lite svag för Quine. Kanske är det bilden av kunskapen som ett kraftfält som tilltalar mig. Jag gillar hur hans modell om hur intrycken liksom dras in i fältet och att ju djupare det kommer, desto mer komplex kunskap och satser bildar vi. En annan slutsats hos Quine som jag gillar är när han säger att vi lever med en ständigt föränderlig kunskapssituation.
Men som sagt, det är en svår fråga och jag skulle nog behöva fördjupa mig mer för att kunna ge ett mer rättvist svar.
Jag vill inte helt och hållet sortera in mig som varken det ena eller det andra. Tvärtom; så tycker jag att både empiristerna och rationalisterna har goda idéer, och mindre goda. Så jag tänker faktiskt göra som så; att jag plockar det som jag anser vara det bästa från de båda synsätten och skapar mig ett alldeles eget sätt att se på saken utifrån det! Det finns nog ingen filosof som, i sin helhet, ligger mig varmare om hjärtat än de andra. Däremot har jag vissa teorier som gör så, och vissa teorier som absolut inte gör så. Men, precis som Kant så står jag nog närmas mitten utav de båda motpolerna - även om jag tenderar att luta mer åt det empiristiska hållet. Jag anser i grund och botten att vi blir till de personer vi blir med hjälp utav yttre sinnesintryck och att det i princip inte går att komma på något helt nytt utan att ta minsta lilla inspiration från omvärlden. Däremot håller jag inte helt med Locke om att vi skulle vara blanka, som oskrivna blad. Jag tror fortfarande att vissa minnen kan ärvas och även vissa anlag och förutsättningar. Vilket i så fall torde dra mig en liten bit åt rationalisterna. Eftersom att hjärnan är "konstruerad" på ett visst sätt, så låter både Kants och Quines teorier rimliga. Ifall hjärnan är konstruerad för att funka si eller så och ifall vår kropp också är det så har vi ju faktiskt bara där några medfödda förutsättningar och är alltså inte helt oskrivna blad! Ett blad är ju faktiskt inte "bara" ett oskrivet blad i sig - Som om alla blad vore identiska!? Ifall bladet är lite tjockare är det inte lika lätt att riva sönder det, ifall bladet är sladdrigt så kommer det man skriver därpå att synas rätt igenom eller lättare kletas ut... Jag tror verkligen att man ärver (inte direkt "kunskap", förutom i frågan om de medärvda minnena - där har jag nog ganska mycket utav det rationalistiska i mig, men) anlag och förutsättningar! Vi ser ju olika ut på utsidan och ärver så uppenbart anlag i det yttre, så då vore det befängt och väldigt ytligt att tro att inte insidan också var grundad på vissa anlag! Vad det sedan beträffar Hume, så tycker jag att han har varit en utav de mer intressanta filosoferna att läsa om, och hans idéer om att kausalprincipen är verkligen tänkvärda. Jag tycker som sagt inte att Kant lyckades rädda principen, så för mig är världen fortfarande ur sin ordning, nu när jag vet att jag inte kan lita på att orsak följs utav verkan. Däremot håller jag inte med Hume om att "jaget" inte skulle finnas till. Även om jaget bara är en ström utav tankar och även om jaget bara är en illusion så finns ju strömmen utav tankar eller illusioner likväl. När man börjar beskriva att jaget "är någonting" så beskriver man ju indirekt att det finns. Jag tror absolut att jaget finns, vi bör kanske bara ompröva våra föreställningar om vad ett "jag" egentligen är (så som Quine förmodligen hade tyckt att vi borde göra).
Och, slutligen! För att svara på Idas kommentar om att mycket kan kännas som överifrågasättning: Jag anser att man verkligen bör se till vilka personerna som kom på idéerna var! Filosofins uppgift är ju att ompröva och utforska och ifrågasätta varendaste lilla hint till motsägelse som finns - För att skapa en så säker kunskapsgrund så möjligt. Det är kanske inte meningen att vi ska gå runt och grubbla på ifall vår tandborste verkligen finns när vi nyss stigit upp och helt lugnt och fredligt står och sköter vår morgonhygien. Det finns ingen som helst mening med det. De exempel som många under kursens gång ansett löjliga blir så löjliga därför att de tas ur sin kontext. T.ex. att bara grubbla på ifall ungkarlar är ogifta eller inte - sådär för att man inte har något bättre för sig - det är väl klart att det låter löjligt! Just den tankeverksamheten är bara vettig då man använder den som ett delexempel i att besvara större frågor. (Det är ju trots allt inte just den frågan som är huvuddilemmat i just den diskussionen, utan ifall man bör ifrågasätta logiska sanningar). Jag tänker åtminstone, efter de här filosofilektionerna, börja ifrågasätta än mer än jag gjort tidigare! Jag vill inte nöja mig med "den operfekta vetenskapen" så som Ståhl uttrycker det. Och den där videon Ståhl skickade som skulle övertyga oss om att vetenskapen var det mest tillförlitliga. Killen i videon, ja hans språkbruk är storartat, men hans argument håller ju verkligen inte! "Do you know what they call natural medicine that works? - Medicine" Jojojo, finurlig formulering... men kom igen! Vad säger han då om att läkemedelsindustrin till stora delar är vinstdrivande? Det är ju inte bara naturdoktorerna som bedriver hokuspokus, många läkemedel baserade på vad som är "vetenskapligt bevisat" kan dessvärre visa sig ha mer negativ än positiv effekt och den naturliga lösningen vara det bästa. Jag hoppas verkligen att ni förstår att jag inte tycker att man ska lite blint på naturmedicin heller - Snarare att man (filosofiskt nog) inte kan lite blint på något av det!
Jag är mer åt det empiristiska hållet. Jag tror att vi får ny kunskap genom sinnesintryck och att vi behöver dem för att utvecklas. Jag tycket att Lockes indelning i primära och sekundära kvaliteter stämmer ganska bra men jag tycker även att Kants teori om ”tinget i sig” och ”tinget i mig” är bra. Jag tror att vi har olika uppfattningar av saker och ”rätt och fel” är svårt att prata om i dessa sammanhang. Alla har olika uppfattningar och det kan även förklara våra olika åsikter om saker och ting, uppfattar vi inte saker och ting lika tycker vi inte heller lika. Människor kan säga att de tycker lika och uppfattar saker lika men det kan man inte alltid veta för man kan inte till 100 procent veta vad en annan människa ser. Vi människor associerar även till olika saker eftersom så som uppfattar saker beror mycket på våra erfarenheter och våra minnen.
Jag tycker att man, precis som Locke, kan dela in saker i primära och sekundära kvaliteter. Kan man kontrollera saker är de mer säkra, de primära kvaliteterna. Är det sekundära kvaliteter är det inte helt säkert eftersom det påverkas av personen själv, till exempel färg och lukt. Det är sådana saker som påverkas av erfarenheter och minnen, det beror på vad vi associerar till. Jag tror dock att vi måste ha fått berättat för oss vad ett föremål är innan hjärnan kan koppla ihop de olika kvaliteterna och innan vi kan säga vad det är. Vet man inte vad en sak är spelar det ingen roll hur bra hjärnan är för vi vet ändå inte vad det är om vi inte har något att associera till. Vi kan gissa men inte riktigt skapa en uppfattning eller veta.
Problem med kunskap är om det bygger på induktiv slutledning, om det är sådant som vi fått veta genom andra eller något vi tar för givet för att det alltid har hänt innan. Jag tror dock att det mesta av det vi tar som kunskap kommer från andra. Det vi läser, som vi tycker är säkra källor, bygger på att någon har kommit på det. Även om det sedan har bekräftats av andra bygger det ändå på att någon först tyckt till om något.
Eftersom vi inte tycker lika och eftersom vi inte handlar lika så tror jag att det måste bero på att vi uppfattar saker och ting olika. Vi associerar till olika saker och vi får kunskap genom våra sinnen. Skulle vi enbart få det genom vårt förnuft skulle människor ligga på lika nivå om de till exempel är lika gamla men det gör människor ju inte. Har man till exempel varit avskärmad från omvärlden uppfattar du inte saker på samma sätt som andra gör. Omgivningen påverkar väldigt mycket av hur vi blir som människor. Har man haft en jobbig uppväxt och kanske blivit slagen är det så som man uppfattar verkligheten och kanske så som man själv kommer att göra när man blir vuxen.
Jag tror inte att det bara är av en slump som uttrycket: ”Ju fler sinnen du använder, ju bättre lär du dig” används, och stämmer dessutom (för mig åtminstone). Man lär sig av att använda sina sinnen och även om vi kanske har några medfödda kunskaper eller instinkter så behöver vi intryck från omvärlden för att lära oss nya saker och utvecklas.
Kunskap om lycka är också en viktig kunskap. Allting handlar inte bara om den kunskap man samlar på sig om världen utav även om sig själv. Möjligt att de båda hänger ihop dock, man samlar på sig kunskap om världen som kommer från vissa medfödda förutsättningars tolkning utav den världen ("tingen i sig") och sedan utgör det en slags kombination. Det skulle kunna leda tankarna till panteismen - Att allt egentligen är allt med alltet!
Jag kan inte säga att jag är antingen det ena eller det andra, precis som de flesta här. Jag är dock ganska kritisk till empiristerna som förlitar sig på sina sinnen alldeles för mycket. Descartes har en liten poäng med att man bör ifrågasätta dem, för människan är så oerhört liten och meningslös jämfört med universum att vi inte kan förstå det. Vi har inga belägg för hur verkligheten ser ut utanför våra egna ögon. Även om våra sinnesintryck kan vara ”riktiga”, har vi då förmågan att tolka dem rätt? Det tror jag inte alltid att vi kan. Med tanke på att vi räknar ut vår hjärnkapacitet med hjälp av vår hjärnkapacitet kanske det inte blir helt trovärdigt... Vi behöver inte hallucinera eller drömma för att ha rätt att ifrågasätta våra sinnen. Visst kan det kännas onödigt att dagligen gå runt och fundera på ifall ett äpple finns eller inte, det är inte det jag menar att vi borde göra. Det är inte relevant för oss i vår vardag. Däremot bör man inte förlita sig på det till hundra procent, sett ur ett filosofiskt perspektiv. Vetenskapen förändrar sig hela tiden, så hur kan vi då lita blint på dagens forskare? Genom att inte snöa in sig på att allting är som vi tror att det är, kan man upptäcka nya saker.
Även om jag inte håller med om att Kant lyckades rädda kausalprincipen, så vill jag ändå säga att han är den filosof som står mig närmast. Jag köper helt hans idé om ”tinget i sig” och ”tinget för mig”, och att han dessutom inte har placerat sig i något fack passar väldigt bra. Den egentliga sanningen känns ganska omöjlig att försöka hitta, så därför måste vi acceptera subjektiva sanningar och egna verklighetsbilder.
Som de flesta håller jag med empiristerna om att ”vårt förnuft är viktigt, men utan intryck från omvärlden är det bara en mekanism som går på tomgång”. Det är självklart att vi för det mesta måste förlita oss på våra sinnen, eftersom alla våra intryck från omvärlden är sinnesintryck. Det är där rationalisterna faller. Att förkasta precis all kunskap som bygger på sinneserfarenheter, det är bara orimligt. Det finns en skillnad på att vara kritisk och att förkasta. Fast det här med medfödda föreställningar står jag fast vid, så där håller jag nog med rationalisterna en del. Att födas med instinkter och begåvning tror jag absolut är möjligt, men att födas med ren kunskap är jag lite mer tveksam till. Det är någonting som man lär sig under livets gång – med hjälp av sina sinnen, fast inte bara dem. Förnuftet behöver man för att kritisera, tolka och förstå sina sinnesintryck, och även för att sätta ihop sinnesintryck till en helhetsbild, som i det tidigare exemplet med äpplet. Utan sitt förnuft har man ingen nytta av sina sinnesintryck, så alltså behövs både rationalismen och empirismen. Man skulle kunna säga att ”våra intryck från omvärlden är viktiga, men utan vårt förnuft är de bara mekanismer som går på tomgång”.
Jag skulle personligen inte vilja säga att jag är varken empirist eller rationalist. Jag anser att dessa filosofier har åtråvärda åsikter och intressanta resonemang som är värda att diskuteras. Därför skulle jag vilja definera mig själv som ett mellanting, jag är varken empirist eller rationalist, utan snarare ett mellanting. Som exempel på detta väger mina personliga åsikter åt Kants ståndpunkt, men samtidigt anser jag att Quine har en del vettiga åsikter.
SvaraRaderaSammanfattande skulle jag vilja uttrycka att min kunskapsfilosofiska ståndpunk har sin grund i både empirismen såväl som rationalismen. Den är även påverkad av tankarna och åsikterna av många av de stora filosoferna som vi tagit upp (Descartes, Hume, Locke, Kant och Quine). Men jag skulle inte vilja säga att jag är “för/emot” någon, jag tycker att alla dessa filosofer har vissa ståndpunkter och åsikter som jag håller med, såväl som vissa jag inte håller med.
Jag säger, liknande det jag uttryckte om Kant i diskussionen om hurvida han var rationalist eller empirist, att jag anser mig själv vara ett mellanting (mellan empirism och rationalism), d v s att jag tror på en balans mellan dessa filosofier; t ex ett förnuft som med hjälp av sinneserfarenheter kan dra rimliga slutsatser.
Jag är definitivt empirist! Jag tror inte att vi har några medfödda kunskaper utan att all vår kunskap kommer från våra eller andras erfarenheter. T.ex. att vi vet att ugnar är varma eftersom vi någon lagt handen emot eller att vi vet hur t.ex. metall smakar för vi har smakat på en metallbit (hur konstigt det än låter).
SvaraRaderaJag tycker att Humes uppfattning står mig närmast. David Hume menade att all egentlig kunskap egentligen är begränsad till vår egen upplevelsevärld, att existensen av en materiell yttervärld eller en substantiell själ aldrig kan bevisas samt att drivkraften bakom allt mänskligt handlande är känslorna.
Jag håller med eftersom jag av egen personlig erfarenhet vet att allt man göra, alla handlingar och alla tankar, är baserade på känslor – omedvetna som medvetna.
När det gäller det här med huruvida Hume argumenterade om Gud fanns eller inte vill jag inte riktigt lägga mig i eller tänka på. Finns han så finns han, vilket vore väldigt bra. Därför lämnar jag helst denna trygga tanke långt inlåst i mig själv och har inget intresse av att vrida och skruva på den.
Innan vi gick igenom empirismen och rationalismen hade jag aldrig riktigt funderat på var vi får våran kunskap ifrån. Det är inte som att man går omkring och frågar sig huruvida allt jag ser verkligen är på riktigt eller bara min egen uppfattning, utan man litar helt enkelt på sina sinnen. Empirism och rationalism är såklart jätteintressanta filosofiska teorier som man skulle kunna vrida och vända på i evigheter. Det finns mycket att diskutera och förhålla sig till men jag måste säga att jag faktiskt nöjer mig med att veta att jag har min kunskap och att allt jag ser är sådant som jag vet existerar.
SvaraRaderaSom jag ser det är grunden till bägge resonemangen har blivit så upplyfta att ingetdera går att bevisa på rak arm. Ingen vet ifall vi föds med kunskap och vårat medvetna är allt för avancerat för att vi någonsin kommer att kunna ta reda på det. ”Tinget i sig och tinget för mig” är helt klart en logisk aspekt och eftersom vi har olika smak såväl när det gäller mat som musik håller jag med, men eftersom skillnaden från person till person är så väldigt liten ser jag ingen anledning att lägga ner mer tid på att hitta för- och motargument. Som jag redan har skrivit; vi är som vilka andra djur som helst men för smarta för att bara acceptera det och passar därför på att försöka utveckla vår syn på kunskap eller vårt ”jag” till något mer än vad det egentligen är.
Efter de här veckorna då vi arbetat om det här har jag börjat tro mer och mer på det empiristiska synsättet. Jag tror att vår omgivning och våra erfarenheter skapar den bild av världen som vi har genom våra sinnesintryck. Vi har kanske vissa instinkter medfödda när vi föds som att vi behöver mat annars dör vi. Vi provar aldrig riktigt ifall vi verkligen dör om vi inte äter, men kroppen varnar oss genom hunger, det är inte vi som är smarta det är vår kropp. Det är klart att vi inte heller behöver se varenda liten sak för att förstå dem. Vi vet att vi dör om vi hoppar du för ett våningshus utan att ha provat, är det förnuftet som säger det? Jag tror snarare att det är våra tidigare erfarenheter som säger det vi vet ex. att saker faller från höjder och vi har säkert råkat välta ner saker på marken som gått sönder och därför kan vi dra slutsatsen att det även skulle hända om vi hoppar från ett höghus? Men såklart kan vi aldrig veta om sinnesintrycken är sanna eller falska, men det viktiga är inte om de är det utan det viktiga är om de är sanna för personen. Är det en sanning för mig att gräset är grönt, då spelar det egentligen ingen roll om gräset verkligen är grönt för det är inte något som någon någonsin kan bevisa eftersom vi troligen ser det annorlunda pågrund av att vi är alla är olika. På det sättet tycker jag att både Kants och Quines idéer är kloka. Det viktiga för mig är hur jag ser världen inte hur världen kanske kan vara, det har egentligen ingen betydelse för mig?
SvaraRaderaJag tycker inte riktigt om att vara begränsad till enbart ett tankesätt jag varken vet vad jag tror och vad jag vet och därför gör jag valet att varken kalla mig empirist eller rationalist. Jag tycker dock inte att rationalisterna har mycket att säga men jag vill inte kalla mig empirist då jag inte håller med allt de tänker.
SvaraRaderaSom jag ser det har rationalisterna en tanke om att medfödda egenskaper skulle vara källan till vårt förnuft. Medan empiristerna hade samma tanke om ett förnuft bara att de hade ett lite mer ”utvecklat” sätt att se på det. De ville visa att förnuftet bara är tidigare sinneserfarenheter. Vilket jag håller med om. Jag tror absolut att den kunskap vi tror att vi har, har kommit fram genom våra sinneserfarenheter inte några medfödda tankar. Så då förnuftet för mig är tidigare sinnesintryck från sig själv eller andra och därför har empiristerna svar på illusionsargumentet som verkar vara rationalisternas enda riktiga argument om varför sinnena inte går att lita på. Detta gör att jag känner att rationalisternas förnuft-tankar bara är irrationella.
Då Kant är en favorit hos mig då han verkar se allt så klart, med ”tinget för sig” och ”tinget för mig”, om jag ska säga det själv genialiskt uttryckt. Han gör det helt klart att vi inte kan veta något säkert men att för oss så stämmer det. Vilket känns som en mycket bättre och ”säkrare” tanke än andra filosofers som försöker sätta ord och bestämma säkert vad vi har för kunskap. Jag känner att det låter vettigare att ha en mer sund relation till kunskapen och inte låtsas som att vi behärskar den. Vi vet bara hur den är för oss. Vilket räcker.
Det är här jag känner att jag försvinner från empirist-spåret, för jag håller med om att vi får fram vår kunskap genom sinnena men jag står fast vid att det bara är kunskapen för oss som det är så för. Inte för den ”riktiga” kunskapen för den har jag ingen aning om hur man kommer fram till. Så för den relevanta kunskapen, ja empirist. Annars vet jag inte. Det är svårt att veta. Jag tror att det bara är att inse att den ”rätta formen” på kunskap inte är någonting vi kan komma fram till med bara människans intellekt. Att det är för stort för oss, och jag talar inte om gud, utan kunskap.
Men eftersom jag är jag, jag är en människa och jag behöver ha kunskap för att leva, för att tänka. Som Amanda sa ”Det viktiga för mig är hur jag ser världen inte hur världen kanske kan vara.” Med det sagt så tror jag absolut att det är som empiristerna säger, att med sinneserfarenheterna når jag min kunskap.
Om vi går tillbaka till Kant vill jag bara understycka att jag tycker det mesta han säger har en poäng. Jag kan ju inte veta om det är sant eller inte men det känns mest ”logiskt”. Allt han säger om syntetiska och analytiska satser stämmer, för det ligger i orden, det är vi som har satt betydelsen på de orden och därför är de sanna för oss. Att vi når kunskapen apriori och aposteriori verkar också troligt och allt detta gör att Kant resonemang ligger mig närmast av alla de filosofer vi gått igenom. Både på det planet om hur vi når kunskapen för oss och att vi inte vet någonting om kunskapen i sig.
Efter att ha gått igenom detta kapitel om kunskaps filosofi så är jag redo att sida med empiristerna.
SvaraRaderaQuine och Hume är de filosofer som har tilltalat mig mest under genomgångarna. Quines kraftfält låter som något vi använder av oss dagligen för att få reda på om något är sant, teorin är både den mest användbara och den mest logiska som vi har fått presenterad under redovisningarna.
Precis som Hume menar jag att Kausalprincipen inte gäller. Men som jag och Elin resonerade oss fram till i en annan tråd så är detta värt att ignorera för att kunna gå vidare med vår kunskap.
Det är här jag lämnar de empiristiska kunskapsfilosferna. För även om jag anser att deras mål är ädelt och eftersträvansvärt så lägger jag i dagsläget inte någon större vikt på 100% säker kunskap. Jag vet inte vilken procent sats man skulle kunna sätta på den kunskap som vi idag anser vara oss säkrast på, troligtvis är logiken och matematiken mycket nära 100% då jag har svårt att ta bedragargudargumentet på allvar.
Därför känner jag mig mer bekväm med att hänga skolorna naturalism eller vetenskaplig skepticism på dörren (även om jag får svara empirism på frågan om vilken kunskapsfilosofisk skola jag föredrar).
Med det sagt så vill jag klargöra att det viktiga för mig är till skillnad från Amanda och Elin inte hur jag upplever världen utan hur den verkligen ser ut. Det är bara inte en 100% säker bild som jag eftersträvar.
För att kommentera den lilla debatten om tvivlande som har förekommit tidigare i bloggen. Den som ställer sig frågande till om alla ung karlar är ogifta, ger sig själv en björnkram. Meningslösheten i att undersöka sanningshalten i påståendet pga bedragargud argumentet är lika stor som i att... Ja det är svårt att hitta en passande liknelse för hur löjligt det är att arbeta så.
Men även om SP3c bloggens tvivel rörelse är harmlös så är vad den kan leda till detstå mer allvarligt. Vetenskaps förakt och ogrundat tvivel skördar än idag många liv. föräldrar vaccinerar inte sina barn pga av rädsla och okunskap för läkemedelsindustrin. lovande forskning stoppas på grund av barnsliga åsikter om "själar" (ett argument som redan av Hume var förgjort). Därför vill jag be alla som ställer sig tvivlande till "vetenskapen" med argument som att "den kan inte förklara allt" eller "har haft fel förr", tittar på detta mycket övertygande klippet. http://www.youtube.com/watch?v=V0W7Jbc_Vhw
Happy Holidays!
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJag tycker att alla filosoferna har vettiga åsikter och argument, de överbevisar varandra och har verklighetsuppfattningar som jag tycker stämmer på olika sätt. Jag tycker att Immanuel Kant kom med en viktig idé när det gäller diskussionen om hur vi når kunskap. Att det kanske inte spelar någon roll vad ”tinget i sig” är för något för det är inget som vi någonsin kommer få veta. Allt vi kan dra slutsatser från är från ”tinget för mig”.
SvaraRaderaRationalisternas synsätt tycker jag är väldigt stillastående och tunt. Den slutliga slutsatsen av deras resonemang blir nämligen att vi inte med säkerhet kan veta någonting. De säger ju att vi inte kan lita på våra sinnesintryck utan måste använda vårt förnuft för att nå säker kunskap. Men hur ska man kunna använda sitt förnuft ifall man inte får använda några sinnesintryck? De menar att de enda säkra sanningarna är de logiska, matematiska och medfödda kunskaperna. Men om man tar en närmare titt på de matematiska sanningarna så är de till stor del baserade på erfarenheter. Alla gånger som jag har tagit en apelsin och lagt till tre till i högen så har det blivit fyra apelsiner. Men det är egentligen inget annat än en induktiv slutledning.
Jag litar på mina erfarenheter och sinnesintryck och därför hade det känts jättedumt att ta sluta att se dem som kunskap och sanning. Så jag skulle nog kalla mig själv för empirist. Jag tycker även ganska mycket som Quine: att man måste ifrågasätta sinnesintrycken mot tidigare kunskaper som har kommit in i vårt kraftfält och anses som säkrare. För det är ju så alla människor fungerar. Om man upplever något ovanligt försöker man förklara det utifrån våra tidigare kunskaper. Så tycker jag att det verkar som att människor fungerar idag men har man alltid tänkt så? Är det en slump att jag tänker mest som Quine och att han är den modernaste filosofen eller har jag blivit uppfostrad enligt den läran? Han är ju trots allt vår tids filosof. Kanske tänkte man inte likadant när det gällde hur vi når kunskap för 300 år sedan?
Jag plockar lite från rationalismen och kombinerar med det empiristiska för att få fram det som tilltalar mig. Varken empirismen eller rationalismen är komplett, men jag hittar mer som jag kan ta till mig inom det empiristiska och står därför lite mer åt det hållet, att sinnena är kunskapens källa. Som jag tog upp i en annan diskussion menar jag att de hänger ihop och att ingen klarar sig helt utan den andra.
SvaraRaderaPå samma sätt som jag tycker att alla filosofer vi har diskuterat har brister i sina resonemang har alla också bra argument och smarta åsikter. När vi har gått igenom nya filosofer har jag fått nya sätt att se på saker och mina åsikter har nog förändrats lite under tiden. Den filosof som står mig närmast är nog Quine då jag tycker att han på ett enklare, men ändå bra sätt fångar kunskapsupptagningen. Att jag själv känner igen hans tankesätt och kan se det fungera på detta sätt blir avgörande för mig.
Kant hade också vettiga idéer med tinget för mig. För jag kan hålla med om att det är det som betyder något.
Meningen ”vårt förnuft är viktigt, men utan intryck från omvärlden är det bara en mekanism som går på tomgång” tycker jag är ganska träffande. Men man kan också vända på det och säga att utan förnuftet kan man inte komma någonstans med sina sinnesintryck.
Jag är, precis som många andra, en blandning av empirist och rationalist. Man behöver rationalistiska tankar för att komma fram till nya saker och de tankarna behöver sedan prövas i verkligheten för att se om de stämmer. Jag tror att det är olika delar av samma process. Inom till exempel vetenskapliga studier kommer man kanske fram till en ny idé enbart genom rationalistiskt tänkande, vilket bidrar till nya innovationer som sedan behöver prövas i verkligheten. Jag tror att vi i vår tankeförmåga har olika kategorier, enligt vilka vi organiserar verkligheten. Skulle det bara vara så att all vår kunskap är baserad på erfarenhet så skulle vi inte kunna tänka nya abstrakta tankar som enbart baseras på tidigare tankar. Man behöver alltså inte nödvändigtvis basera en tanke på en tidigare erfarenhet, utan tanken kan vara baserat på en tanke. Till exempel så kan matematiskt och logiskt tänkande vara helt abstrakt, och var hade vi varit idag utan det?
SvaraRaderaAv de filosofer vi har gått igenom känner jag att jag håller med Kant till stor del. Han talar mycket om att tingen,världen, existerar oberoende av oss och våra erfarenheter och att vi upplever dessa ting olika. Vi kan aldrig veta hur något är eller ser ut på riktigt, då vi använder oss av våra inbyggda åskådningsformer, tid och rum, och våra förståndskategorier. Det spelar dock inte så stor roll att vi upplever tinget på vårt eget sätt, eftersom det som är viktigt är hur tinget är för mig... det är ju endast oss själva vi kan utgå ifrån. ”Tinget i sig” kan ju alltså vara något helt annat än hur jag upplever det, men det kan jag aldrig veta och det är inte av så stor vikt. Han menar att vi måste utgå ifrån att vår värld, som vi upplever den alltså, är en tolkning av den "riktiga" världen och att det endast är ”vår värld” som förnuftet kan ha kunskap om och som är åtkomlig för vetenskapliga undersökningar. Detta håller jag absolut med om; all vår kunskap är kunskap om världen så som vi själva upplever den, och inte kunskap om världen i sig (som existerar oberoende av om den upplevs).
Jag har också ganska svårt för att bestämma mig för om jag är empirist eller rationalist. Jag gör som Anton och plockar lite från båda synsätten för att få fram det som passar mig. Men om det ändå är ett synsättet som står mig närmare så är det nog ändå empirismen. För jag tror att våra sinnen är nyckeln till vår kunskap. Med dessa känslor skapar vi sedan vårt förnuft. Ett förnuft som vi sedan ändrar på allteftersom att vi får nya erfarenheter med hjälp av våra sinnen.
SvaraRaderaJag tror att vi människor behöver vara både empirister och rationalister för att komma på nya saker. Jag tror även att det är bra att umgås med andra människor som har ett annat synsätt än vad man själv har. För genom att han olika synsätt tror jag att man tänker olika och med hjälp av olika tänkande kan man gemensamt komma fram till nya saker.
Jag tror faktiskt att jag håller med Quine mest i hans teorier. Jag tror på att vi baserar vår kunskap på våra tidigare erfarenheter. Dessa erfarenheter kommer alltid att förändras och därför kommer vi alltid se på saker på olika sätt. Idag ser vi på någonting på ett visst sätt men imorgon kanske vi får nya erfarenheter som gör att vi ser på det på ett annorlunda sätt.
Om jag ska välja mellan någon av de ”gamla filosoferna” skulle det bli Kant. Hans tanke om ”tinget i sig” och ”tinget för mig” tycker jag är en väldigt bra tanke och teori. För faktiskt är det så att vi inte kan vara säkra på att vi alla människor uppfattar saker likadant. Antagligen gör vi inte det och därför är detta en mycket bra teori.
Men fortfarande är det Quines teorier som jag håller med om mest.
Min väg mot att stå på empiristernas sida började ganska direkt, skulle jag vilja säga, därför att jag tycker att Descarte är den löjligaste filosofen jag har stött på! Hans gudsbevisresonemang är skrattretande, ifrågasättande av logiska sannigar är löjligt (eftersom logiska sanningar ofta, men inte alltid, är mänskligt påhittade definitioner) och hans tvivel på huruvida hans kropp existerar är helt ologiskt framlagt. Jag hävdar bestämt att så länge vi har intrycket av att vår kropp existerar så gör den det därför att vi inte har något annat än våra sinnesintryck att döma utifrån.
SvaraRaderaDen mest tilltalande filosofen för mig var Hume, eftersom jag i stort sett köper hela hans idé om att jaget inte existerar osv. Hänvisar till Hume-diskussionen för mina åsikter på det området.
Jag tycker att det är väldigt viktigt att man dömer världen utifrån sina sinnesintryck för att de är det enda vi egentligen har att lita på. Jag är fullt medveten om att sinnena kan vara missvisande, men då kan man kanske applicera Quines tankesätt om "kraftfältet" för att reda ut det hela.
Vad jag dock vill understryka är att man faktiskt har sitt förnuft också, men det förnuftet är uppbyggt med hjälp av erfarenhet.
Jag anser mig själv vara, precis som Kant, ett mellanting av empirist och rationalist. Jag tycker det är svårt att begränsa mig till just en teori när de mer eller mindre hänger ihop. Ingen av teorierna är fullständig. Men om jag måste välja så tror jag ändå att empirismen tar hem priset. Det låter mest rimligt att det är våra sinnesintryck som är grunden till vår kunskap. För det är med våra sinnen som vi med störst säkerhet kan mäta vad som är vår verklighet.
SvaraRaderaJag känner mig inte riktigt bekväm med att tro på någon speciell filosof då jag tycker att allas teorier har brister. Däremot tycker jag att Quines teorier har tilltalat mig mest. För mig grundar vi all kunskap på tidigare erfarenheter. Och ju fler erfarenheter vi får desto mer förnyas kunskapen.
Vi har idag möjligheten att ta till oss vad som sagts inom filosofin under många sekler. Idéer har vuxit fram, bollats fram och tillbaka, vridits och vänts på under många hundra år. Mycket har blivit sagt och det medför att det idag är svårare att tänka i nya filosofiska banor, men samtidigt är det lättare att ta ställning till vad man själv tycker utifrån det som sagts. Detta är i och för sig inte heller någon lätt uppgift.
SvaraRaderaMycket av den filosofi vi har tagit del av under kursen, har för mig tett sig helt meningslös. Jag ser t ex ingen mening (som jag tidigare skrivit) i att ”över-ifrågasätta” saker och ting, t ex ”Hur ska jag veta att det finns ett äpple bakom mina sinnesintryck?” Sådant sätter bara myror i huvudet på en. Det tillför ingen vettig eller nyttig kunskap.
Kant sade sig vara varken empirist eller rationalist. Han trodde på en viss kombination av förnuft och erfarenhet. Jag skulle också vilja säga att jag är ett mellanting. Jag tror absolut att människans kunskap är en kombination av arv och miljö. Visst har vi medfödda föreställningar, som jag debatterade i min egen tråd, t ex att ett nyfött barns förmåga att lära sig vilket språk som helst. Det är en förmåga som alla barn föds med. Samtidigt matas vi med kunskap som mänskligheten kommit fram till, såsom ”jorden är rund”. Vi gör oss alltså egna erfarenheter också, utifrån andras erfarenheter.
Jag tycker att Kant och Quine hör till de mer förnuftiga filosoferna. Jag kan hålla med Kant om att kunskapen är subjektiv, men bara till viss del. Jag tror dock, i likhet med Quine, att omgivningen och andra människors åsikter och observationer spelar stor roll när vi bildar våra egna uppfattningar. Vi lär oss av varandra och mycket av vår kunskap har vi kommit fram till genom gemensam forskning. Jag tror att en kombination av kunskap, erfarenhet och logiskt tänkande är nödvändig för att vi ska kunna dra trovärdiga slutsatser utifrån våra sinnesintryck.
Jag tilltalas precis som Anton av Kants tanke att ”vårt förnuft är viktigt, men utan intryck från omvärlden är det bara en mekanism som går på tomgång”. Men det Kant kallar förnuft kan också kallas medfödda egenskaper att tolka och dra slutsatser, vilka skiljer sig åt från person till person. Att vi främst baserar vår kunskap på ett medfött förnuft tror jag inte och därför anser jag mig stå närmast empirismen. Jag kan dock inte helt sluta mig till att det inte skulle finnas någon medfödd kunskap alls, för det är omöjligt att veta och beror mycket på hur man definierar det (jag skulle främst välja att definiera det medfödda som egenskaper), men jag tror oavsett att erfarenheter (sinnesintryck) är det främsta sättet som vi får kunskap på.
SvaraRaderaI tidigare diskussioner har jag konstaterat att vi inte kan ha någon kunskap om hur världen egentligen ser ut, utan bara om hur vi uppfattar världen. Jag håller alltså med Kant om att vi inte kan veta något om tinget i sig. Jag anser att vi kan ta reda på mycket om världen så som vi uppfattar den, men om det stämmer till 100% kan vi aldrig veta. Jag tycker att det är viktigt att alltid tänka på det, och även att tänka på att ”tinget för mig” inte är det samma som tinget för någon annan. Att tänka så gör oss lite mer ödmjuka och sätter saker i perspektiv.
Logik som 1+2=3 kan ifrågasättas, och jag tycker gott att man ska göra det också för allt blir mycket roligare om man slutar ta saker och ting som självklart. Men i vardagen tycker jag att man kan förlita sig till at 1+2=3, och att alla andra liknande logiska slutsatser stämmer, då det ju ger praktiska resultat och stämmer överens med de allra flesta andra observationer av verkligheten.
Vad gäller vetenskapligt arbete så tror jag alltså att man kan få fram kunskaper om världen (så som vi uppfattar den). Även om man aldrig kan vara helt säker på att något verkligen stämmer, så kan man i alla fall komma fram till det som verkar mest rimligt. Men precis som Sören Kirkegaard så tycker jag att det mest intressanta är hur vi ska förhålla oss till världen.
Hur får man då fram kunskaper om det? Som jag nämnt ovan så tror jag att det enda sättet att få reda på saker är genom erfarenheter. Ju mer erfarenheter, desto mer kunskap får man. Men här vill jag även ifrågasätta termen kunskap. Jag anser inte att det nödvändigtvis behöver betyda ”sann, välgrundad övertygelse”. Ju mer erfarenheter man har desto svårare tror jag det blir att komma fram till entydiga sanningar, snarare tror jag att man inser att sanningen är subjektiv (precis som Sören Kirkegaard sa).
Men även om man inser att sanningen är subjektiv så får man inte sluta kämpa för det som är sant för än själv. Om alla står för och för fram det de tror är sant just nu så tror jag faktiskt att det blir bäst för alla. Man måste dock hela tiden låta sin egen sanning utvecklas genom att testa den och låta den påverkas av nya erfarenheter och andras tankar.
Som ni märkt så tilltalas jag mycket av Sören Kirkegaards idéer. Men av de filosofer vi gått igenom så vill jag säga att Quine är den som står mig närmast. Jag tycker även, som jag redan nämnt, att Kant har bra tankar kring ”tinget i sig”, men Quine gör en bättre analys av hur vi får kunskap enligt mig.
Ouines tanke om kunskapens kraftfällt stämmer väl överens med hur jag tror att vi får kunskap. Jag tycker att det är viktigt att hela tiden bygga ut vårt kraftfällt med nya erfarenheter, så att vi kan göra så bra analyser av de observationer som kommer in i kraftfältet som möjligt. Lite ålderdomligt exempel, men om man tillexempel tror på att jorden är platt, fast är öppen för att se att fartygen inte trillar ner när de kommer till horisonten osv., så kan man tillslut bygga ut sitt kraftfällt så att man förstår att det man tidigare trodde stämde inte nödvändigtvis gör det. Detsamma gäller allt som vi tror på idag.
Jag håller förövrigt med Ståhl om att vetenskapen kan komma fram till logiska slutsatser som stämmer, kanske inte till 100%, men tillräckligt. Vad vetenskapen dock inte kan komma fram till är hur vi ska förhålla oss till just vetenskapen. Är det bra med en värld där alla proppar i sig läkemedel för att hålla sig friska – om man räknar in alla de bieffekter som läkemedlen ger? Är det bra att försöka eftersträva den perfekta människan? Bara för att det gått att uppfinna eller komma på behöver det ju inte innebära att det är bra för oss? Blir vi lyckliga av allt det? Eller blir vi kanske först lyckliga när vi inser att allt liv är lidande så länge vi har ett begär (här hänvisar jag till Buddhismen)? Detta är något vi alla måste ta ställning till och här tror jag att erfarenheter och överväganden är det enda som kan hjälpa oss, inte vetenskapen.
SvaraRaderaMåste vi förlita oss på en teori och sedan tro på den stenhårt? Det känns som om människan är expert på att placera sig i olika grupper och fack och sedan vägra lyssna på vad andra grupper har att säga. Filosoferna tycker jag verkar vara expert på det här. Tyvärr får jag stå utanför den här gången, jag är inte inbjuden till någon grupp. Jag är varken empirist eller rationalist. Ni finner mig någonstans i mitten mellan tanken på medfödd kunskap och uppfattningen om kunskap grundad på erfarenhet.
SvaraRaderaPrecis som Amanda skrev så slutar vi inte att äta för att se om vi möjligtvis dör. Denna instinkt kan ju ändå inte vara grundad på erfarenhet, det är en omöjlighet. På samma sätt är det svårt att till exempel tro att en hund är grön. Vår erfarenhet säger till oss att så inte är fallet- detta måste människan uppleva för att förstå, det har ingenting med medfödd kunskap att göra. Vissa filosofer som till exempel Decartes vill gärna peka på förnuftet- För mig blir det meningslöst. Förnuftet är högst individuellt; för vissa människor är 1+2=3 rena logiken, för andra betyder det absolut ingenting. Om vi kombinerade medfödd kunskap med erfarenhet och logik- kanske hade vi då kommit fram kunskapsfilosofins lösning?
Eftersom jag tror på en möjlig kombination av alla filosofers tankar blir det svårt att välja en filosof vars uppfattning står mig närmast. Men eftersom jag av någon okänd anledning ( logisk, medfödd eller erfarenhets baserad??) ofta har svårt för vetenskapliga förklaringar som exempelvis Decartes med sin förnuftstro och Kant med sin tro på medfödd kunskap-så blir det ändå Quine som får min röst. Hans tankar om erfarenhet tilltalar mig; det jag gillar med denna teorin är att den är ständig föränderlig och inte tvingar in oss i ett fack. Precis som Lovisa H skrev tidigare så förändras våra erfarenheter ständigt och då får vi en ny syn på saker och ting. Quine ville gärna peka på detta och det ska jag låta honom göra- så länge han inte stirrar sig blind på det utan också tar del av den rationalistiska och logiska filosofin...
Jag har svårt att bestämma mig för om jag är empirist eller rationalist. Jag skulle nog behöva fördjupa mig mer för att kunna bestämma mig för var jag egentligen står. Därför hamnar jag, precis som flera andra i mitten och då närmast Kant. Jag känner mig som både och.
SvaraRaderaPrecis som så många andra så gillar jag hans sätt att resonera kring subjektiv kunskap och uttrycken ”tinget i sig” och ”tinget i mig”. Och precis som Kant tror jag också att vi har viss medfödd kunskap – som rumsuppfattning, grundsmaker, vissa instinkter som att när man är hungrig så måste man äta. En del av den kunskapen (som hungern) finns där för att vi helt enkelt ska överleva. En annan del (som rumsuppfattning) är en förutsättning för att vi ska kunna sortera de intryck som vi får från våra sinnen. Om man ska jämföra människan med en dator (inga andra likheter i övrigt – utan bara just här) så behövs det vissa program för att kunna lagra och sortera datan som kommer in. Om vi inte har någon kunskap från början så går det inte att sortera.
Samtidigt är jag lite svag för Quine. Kanske är det bilden av kunskapen som ett kraftfält som tilltalar mig. Jag gillar hur hans modell om hur intrycken liksom dras in i fältet och att ju djupare det kommer, desto mer komplex kunskap och satser bildar vi. En annan slutsats hos Quine som jag gillar är när han säger att vi lever med en ständigt föränderlig kunskapssituation.
Men som sagt, det är en svår fråga och jag skulle nog behöva fördjupa mig mer för att kunna ge ett mer rättvist svar.
Jag vill inte helt och hållet sortera in mig som varken det ena eller det andra. Tvärtom; så tycker jag att både empiristerna och rationalisterna har goda idéer, och mindre goda. Så jag tänker faktiskt göra som så; att jag plockar det som jag anser vara det bästa från de båda synsätten och skapar mig ett alldeles eget sätt att se på saken utifrån det!
SvaraRaderaDet finns nog ingen filosof som, i sin helhet, ligger mig varmare om hjärtat än de andra. Däremot har jag vissa teorier som gör så, och vissa teorier som absolut inte gör så.
Men, precis som Kant så står jag nog närmas mitten utav de båda motpolerna - även om jag tenderar att luta mer åt det empiristiska hållet. Jag anser i grund och botten att vi blir till de personer vi blir med hjälp utav yttre sinnesintryck och att det i princip inte går att komma på något helt nytt utan att ta minsta lilla inspiration från omvärlden. Däremot håller jag inte helt med Locke om att vi skulle vara blanka, som oskrivna blad. Jag tror fortfarande att vissa minnen kan ärvas och även vissa anlag och förutsättningar. Vilket i så fall torde dra mig en liten bit åt rationalisterna. Eftersom att hjärnan är "konstruerad" på ett visst sätt, så låter både Kants och Quines teorier rimliga. Ifall hjärnan är konstruerad för att funka si eller så och ifall vår kropp också är det så har vi ju faktiskt bara där några medfödda förutsättningar och är alltså inte helt oskrivna blad! Ett blad är ju faktiskt inte "bara" ett oskrivet blad i sig - Som om alla blad vore identiska!? Ifall bladet är lite tjockare är det inte lika lätt att riva sönder det, ifall bladet är sladdrigt så kommer det man skriver därpå att synas rätt igenom eller lättare kletas ut... Jag tror verkligen att man ärver (inte direkt "kunskap", förutom i frågan om de medärvda minnena - där har jag nog ganska mycket utav det rationalistiska i mig, men) anlag och förutsättningar! Vi ser ju olika ut på utsidan och ärver så uppenbart anlag i det yttre, så då vore det befängt och väldigt ytligt att tro att inte insidan också var grundad på vissa anlag!
Vad det sedan beträffar Hume, så tycker jag att han har varit en utav de mer intressanta filosoferna att läsa om, och hans idéer om att kausalprincipen är verkligen tänkvärda. Jag tycker som sagt inte att Kant lyckades rädda principen, så för mig är världen fortfarande ur sin ordning, nu när jag vet att jag inte kan lita på att orsak följs utav verkan. Däremot håller jag inte med Hume om att "jaget" inte skulle finnas till. Även om jaget bara är en ström utav tankar och även om jaget bara är en illusion så finns ju strömmen utav tankar eller illusioner likväl. När man börjar beskriva att jaget "är någonting" så beskriver man ju indirekt att det finns. Jag tror absolut att jaget finns, vi bör kanske bara ompröva våra föreställningar om vad ett "jag" egentligen är (så som Quine förmodligen hade tyckt att vi borde göra).
Och, slutligen! För att svara på Idas kommentar om att mycket kan kännas som överifrågasättning:
SvaraRaderaJag anser att man verkligen bör se till vilka personerna som kom på idéerna var! Filosofins uppgift är ju att ompröva och utforska och ifrågasätta varendaste lilla hint till motsägelse som finns - För att skapa en så säker kunskapsgrund så möjligt. Det är kanske inte meningen att vi ska gå runt och grubbla på ifall vår tandborste verkligen finns när vi nyss stigit upp och helt lugnt och fredligt står och sköter vår morgonhygien. Det finns ingen som helst mening med det. De exempel som många under kursens gång ansett löjliga blir så löjliga därför att de tas ur sin kontext. T.ex. att bara grubbla på ifall ungkarlar är ogifta eller inte - sådär för att man inte har något bättre för sig - det är väl klart att det låter löjligt! Just den tankeverksamheten är bara vettig då man använder den som ett delexempel i att besvara större frågor. (Det är ju trots allt inte just den frågan som är huvuddilemmat i just den diskussionen, utan ifall man bör ifrågasätta logiska sanningar). Jag tänker åtminstone, efter de här filosofilektionerna, börja ifrågasätta än mer än jag gjort tidigare! Jag vill inte nöja mig med "den operfekta vetenskapen" så som Ståhl uttrycker det. Och den där videon Ståhl skickade som skulle övertyga oss om att vetenskapen var det mest tillförlitliga. Killen i videon, ja hans språkbruk är storartat, men hans argument håller ju verkligen inte! "Do you know what they call natural medicine that works? - Medicine" Jojojo, finurlig formulering... men kom igen! Vad säger han då om att läkemedelsindustrin till stora delar är vinstdrivande? Det är ju inte bara naturdoktorerna som bedriver hokuspokus, många läkemedel baserade på vad som är "vetenskapligt bevisat" kan dessvärre visa sig ha mer negativ än positiv effekt och den naturliga lösningen vara det bästa. Jag hoppas verkligen att ni förstår att jag inte tycker att man ska lite blint på naturmedicin heller - Snarare att man (filosofiskt nog) inte kan lite blint på något av det!
Jag är mer åt det empiristiska hållet. Jag tror att vi får ny kunskap genom sinnesintryck och att vi behöver dem för att utvecklas.
SvaraRaderaJag tycket att Lockes indelning i primära och sekundära kvaliteter stämmer ganska bra men jag tycker även att Kants teori om ”tinget i sig” och ”tinget i mig” är bra. Jag tror att vi har olika uppfattningar av saker och ”rätt och fel” är svårt att prata om i dessa sammanhang. Alla har olika uppfattningar och det kan även förklara våra olika åsikter om saker och ting, uppfattar vi inte saker och ting lika tycker vi inte heller lika. Människor kan säga att de tycker lika och uppfattar saker lika men det kan man inte alltid veta för man kan inte till 100 procent veta vad en annan människa ser. Vi människor associerar även till olika saker eftersom så som uppfattar saker beror mycket på våra erfarenheter och våra minnen.
Jag tycker att man, precis som Locke, kan dela in saker i primära och sekundära kvaliteter. Kan man kontrollera saker är de mer säkra, de primära kvaliteterna. Är det sekundära kvaliteter är det inte helt säkert eftersom det påverkas av personen själv, till exempel färg och lukt. Det är sådana saker som påverkas av erfarenheter och minnen, det beror på vad vi associerar till. Jag tror dock att vi måste ha fått berättat för oss vad ett föremål är innan hjärnan kan koppla ihop de olika kvaliteterna och innan vi kan säga vad det är. Vet man inte vad en sak är spelar det ingen roll hur bra hjärnan är för vi vet ändå inte vad det är om vi inte har något att associera till. Vi kan gissa men inte riktigt skapa en uppfattning eller veta.
Problem med kunskap är om det bygger på induktiv slutledning, om det är sådant som vi fått veta genom andra eller något vi tar för givet för att det alltid har hänt innan. Jag tror dock att det mesta av det vi tar som kunskap kommer från andra. Det vi läser, som vi tycker är säkra källor, bygger på att någon har kommit på det. Även om det sedan har bekräftats av andra bygger det ändå på att någon först tyckt till om något.
Eftersom vi inte tycker lika och eftersom vi inte handlar lika så tror jag att det måste bero på att vi uppfattar saker och ting olika. Vi associerar till olika saker och vi får kunskap genom våra sinnen. Skulle vi enbart få det genom vårt förnuft skulle människor ligga på lika nivå om de till exempel är lika gamla men det gör människor ju inte. Har man till exempel varit avskärmad från omvärlden uppfattar du inte saker på samma sätt som andra gör. Omgivningen påverkar väldigt mycket av hur vi blir som människor. Har man haft en jobbig uppväxt och kanske blivit slagen är det så som man uppfattar verkligheten och kanske så som man själv kommer att göra när man blir vuxen.
Jag tror inte att det bara är av en slump som uttrycket: ”Ju fler sinnen du använder, ju bättre lär du dig” används, och stämmer dessutom (för mig åtminstone). Man lär sig av att använda sina sinnen och även om vi kanske har några medfödda kunskaper eller instinkter så behöver vi intryck från omvärlden för att lära oss nya saker och utvecklas.
Kunskap om lycka är också en viktig kunskap. Allting handlar inte bara om den kunskap man samlar på sig om världen utav även om sig själv. Möjligt att de båda hänger ihop dock, man samlar på sig kunskap om världen som kommer från vissa medfödda förutsättningars tolkning utav den världen ("tingen i sig") och sedan utgör det en slags kombination. Det skulle kunna leda tankarna till panteismen - Att allt egentligen är allt med alltet!
SvaraRaderaJag kan inte säga att jag är antingen det ena eller det andra, precis som de flesta här. Jag är dock ganska kritisk till empiristerna som förlitar sig på sina sinnen alldeles för mycket. Descartes har en liten poäng med att man bör ifrågasätta dem, för människan är så oerhört liten och meningslös jämfört med universum att vi inte kan förstå det. Vi har inga belägg för hur verkligheten ser ut utanför våra egna ögon. Även om våra sinnesintryck kan vara ”riktiga”, har vi då förmågan att tolka dem rätt? Det tror jag inte alltid att vi kan. Med tanke på att vi räknar ut vår hjärnkapacitet med hjälp av vår hjärnkapacitet kanske det inte blir helt trovärdigt... Vi behöver inte hallucinera eller drömma för att ha rätt att ifrågasätta våra sinnen. Visst kan det kännas onödigt att dagligen gå runt och fundera på ifall ett äpple finns eller inte, det är inte det jag menar att vi borde göra. Det är inte relevant för oss i vår vardag. Däremot bör man inte förlita sig på det till hundra procent, sett ur ett filosofiskt perspektiv. Vetenskapen förändrar sig hela tiden, så hur kan vi då lita blint på dagens forskare? Genom att inte snöa in sig på att allting är som vi tror att det är, kan man upptäcka nya saker.
SvaraRaderaÄven om jag inte håller med om att Kant lyckades rädda kausalprincipen, så vill jag ändå säga att han är den filosof som står mig närmast. Jag köper helt hans idé om ”tinget i sig” och ”tinget för mig”, och att han dessutom inte har placerat sig i något fack passar väldigt bra. Den egentliga sanningen känns ganska omöjlig att försöka hitta, så därför måste vi acceptera subjektiva sanningar och egna verklighetsbilder.
Som de flesta håller jag med empiristerna om att ”vårt förnuft är viktigt, men utan intryck från omvärlden är det bara en mekanism som går på tomgång”. Det är självklart att vi för det mesta måste förlita oss på våra sinnen, eftersom alla våra intryck från omvärlden är sinnesintryck. Det är där rationalisterna faller. Att förkasta precis all kunskap som bygger på sinneserfarenheter, det är bara orimligt. Det finns en skillnad på att vara kritisk och att förkasta. Fast det här med medfödda föreställningar står jag fast vid, så där håller jag nog med rationalisterna en del. Att födas med instinkter och begåvning tror jag absolut är möjligt, men att födas med ren kunskap är jag lite mer tveksam till. Det är någonting som man lär sig under livets gång – med hjälp av sina sinnen, fast inte bara dem. Förnuftet behöver man för att kritisera, tolka och förstå sina sinnesintryck, och även för att sätta ihop sinnesintryck till en helhetsbild, som i det tidigare exemplet med äpplet. Utan sitt förnuft har man ingen nytta av sina sinnesintryck, så alltså behövs både rationalismen och empirismen. Man skulle kunna säga att ”våra intryck från omvärlden är viktiga, men utan vårt förnuft är de bara mekanismer som går på tomgång”.