Empirist är någon som tycker att sinnena är kunskapens källa och rationalist någon som tycker att förnuftet är det viktigaste för att få fram kunskap. Kant tyckte att förnuftet var viktigt men utan intryck från verkligheten så hade det inte fungerat. För hade vi bara haft förnuft utan sinneserfarenheter så hade förnuftet inte haft något att dra slutsatser från. Så han är för mig, något slags mellanting. Han anser både förnuftet och sinnesintryck vara viktiga. Därför skulle jag inte vilja sätta in honom i någon kategori. För han verkar tycka att båda har rätt och fel.
Håller med.. Vilket kom först kycklingen eller ägget? Man kan ju inte vara det ena eller det andra när de överlappar varandra. Man å andra sidan så tror jag att förnuftet kan utvecklas utan intryck från omvärlden Det måste ju finnas något som det utgår ifrån och som sedan spinner vidare på. Om du bara kan köra automatväxlad bil och inte manuell så blir du ju duktig på automat det och du klarar ju dig på det så man behöver ju inte resten och människans lathet bidrar till att vi inte vill lära oss mer än vi behöver.
Om man försöker misslyckas med något men lyckas med det vilket har man då gjort??
Kants teori om "tinget i sig och tinget för mig" bygger på empiristiska tankar eftersom han menar att allt vi upplever bygger på våra olika intryck från omvärlden. Samtidigt menar han att det finns "kunskap apriori" alltså kunskap som man själv kan konstruera genom sin slutledningsförmåga, utan några intryck. Kant menar alltså att man kan få ny kunskap genom rationalistiska tankar samtidigt som det finns annan kunskap som man bara bygger på våra sinnesintryck.
Jag håller med, Kant är både rationalist och empirist. Men jag tycker dock att han lutar lite mer åt det empiriska hållet. Hans lära bygger till stor del på att tinget för mig är verkligheten för mig. Alltså att jag genom mina sinnesintryck skapar en verklighet. Det enda som gör att han är en liten aning rationalist är hans uppdelning av satser och att en av dem är kunskap apriori. Vi listar visserligen ut kunskapen genom vårt förnuft men kunskapen ligger redan i satsen så det är inga avancerade slutledningar vi måste göra med hjälp av förnuftet.
Men å andra sidan krävs det en viss mängd förnuft för att kunna tolka sinnesintrycken och i så fall betyder ju det att det inte finns några helt renodlade empirister då man alltid behöver förnuftet för att dra slutsatser om intrycken vi får. Tex. behöver vi förnuftet för att de olika intrycken man får av ett äpple ska bli till ett enda objekt och inte bara en massa skilda sinnesintryck.
Jag håller med både Elin och Lovisa att Kant är ett mellanting. Samtidigt som det diskuteras hurvida han är empirist eller rationalist skulle jag snarare vilja ifrågasätta om man måste vara antingen eller?
Nej, självklart måste man inte vara antingen rationalist eller empirist; vilket de föregående kommentarerna har gett uttryck för. Men om man resonerar kring den gyllene medelvägen inom buddhismen så kan man resonera kring samma princip som den utgör, att ta allting med moderation. Inte vara det ena eller andra, vara för mycket eller för lite åt det ena eller andra hållet.
Jag tror därför att det som sagt om att Kant skulle vara ett mellanting stämmer mycket väl. Han hittade en balans som gav det bästa av två världar; ett förnuft som med hjälp av sinneserfarenheter kan dra rimliga slutsatser.
Precis som de andra har sagt så var Kant både empirist och rationalist i sitt tänkande kring kunskapsteorier. Rationalisterna menade att all vår fundamentala kunskap, oberoende av all erfarenhet, bars upp av själen eller förnuftet. Empiristerna, däremot, menade att all giltig kunskap måste gå att överföra på sinnesintryck. Kant var till en början rationalist, men utvecklade sedan en egen kritisk filosofi. Han lyckades hitta en medelväg mellan rationalister och empirister angående kunskapens ursprung: det finns idéer som är förnuftsidéer, men dessa är beroende av våra erfarenheter och existerar endast i samspel med våra erfarenheter. Han konstaterade också att våra erfarenheter är beroende av ramar, så som tid, rum och orsakssamband. Dessa ramar kan inte heller existera utan den empiriska verkligheten. Allt är alltså beroende av varandra i ett samspel, enligt Kant, man utgår ifrån förnuftet och tillämpar sedan sina principer på erfarenheter, för att nå verklig kunskap.
Tycker inte att man kan kalla honom varken empirist eller rationalist. Snarare både och. Kant funderade kring rationalism och empirism och ville komma fram till vilka som hade de starkaste argumenten. Han var själv inspirerad av både empirismen och rationalismen och hans tänkande mynnade ut i vad jag anser vara en blandning. Erfarenheterna måste bearbetas av förnuftet och förnuftet behöver erfarenheterna för att ha något att bearbeta. De är helt enkelt beroende av varandra. Precis som bland så mycket annat, finns det samband och ömsesidigt beroende och det är inte möjligt att avgöra vilken del som är viktigast. De har alla sin funktion på sitt sätt. Även om man tycker att Kant lutar mer åt t ex det empiristiska hållet skulle jag inte vilka säga att man kan kalla honom empirist, för utan det rationalistiska som också finns med har det empiriska inte samma betydelse.
Det känns som det mesta har blivit sagt på det här området, och jag håller med om att Kant nog måste definieras som en mellanting. Men samtidigt så tycker jag också att hans idéer lutar mer åt det empiristiska hållet med tanke på att han anser att varje person har en åsikt om tinget för sig själv. Men jag skulle inte vilja placera Kant i något av de facken, för det är full möjligt att röra sig däremellan.
Jag tycker precis som de flesta andra här att han är lite av båda. Han verkar på något sätt aldrig skilja de olika teorierna åt när han förklarar någonting. Han behöver båda teorierna för att kunna dra någon slutsats. För precis som Elin Nilsson säger så behöver vårt förnuft sinnesintryck för att kunna få en slutledning, vilket betyder att man på många sätt kan koppla ihop empirismen med rationalismen.
Precis som många andra har sagt skulle jag inte heller säga att Kant är empirist eller rationalist. Han tror på både kunskap apriori och kunskap aposteriori, kunskap vi når genom vårt förnuft och kunskap vi måste undersöka. Han tycker både som empirister och rationalister. Hans tankar om ”tinget i sig” och ”tinget för mig” är åt det empiristiska hållet eftersom det bygger på våra sinnesintryck. Men han tror ju ändå på kunskap vi kan avgöra genom vårt förnuft. Därför tycker jag att han är lite både och.
Jag uppfattar det faktiskt som väldigt befriande att Kant varken kan klassas som empirist eller rationalist. Jag brukar nämligen säga; att när det finns två motpoler som båda verkar någorlunda rimliga på varsitt sätt så ligger (det närmaste man kan komma) sanningen (om den nu ens finns) oftast precis mitt emellan. Buddha hade väl sagt att Kant funnit Den Gyllende Medelvägen... Men likt Olivia och några andra så skulle jag dock kunna drista mig till att säga att han trots sitt fenomenala mittläge lutar aningen mer åt det empiristiska hållet. Han anser ju inte direkt att vi har medfödd "kunskap" utan snarare medfödda förmågor till att ta in (det vi kan välja att benämna som)kunskap. En slags "medgörlig empirism" måntro? Nej, men jag gillar att han lyckats få ihop (väldigt trovärdig)fusion utav de båda synsätten!
Precis som alla andra sagt kan man inte kalla Kant vare sig det ena eller det andra. Han är empirist eftersom han hävdade att vi får grunden till vår kunskap från sinnesintryck – alltså empiriskt – men att sinnesintrycken relateras till varandra med hjälp av förnuftet. Alltså ett rationalistiskt tankesätt. Därför får man nog istället se honom som en person som är lite av båda och som kombinerade empirismen och rationalismen för att få fram det han trodde på.
Empirist är någon som tycker att sinnena är kunskapens källa och rationalist någon som tycker att förnuftet är det viktigaste för att få fram kunskap. Kant tyckte att förnuftet var viktigt men utan intryck från verkligheten så hade det inte fungerat. För hade vi bara haft förnuft utan sinneserfarenheter så hade förnuftet inte haft något att dra slutsatser från. Så han är för mig, något slags mellanting. Han anser både förnuftet och sinnesintryck vara viktiga. Därför skulle jag inte vilja sätta in honom i någon kategori. För han verkar tycka att båda har rätt och fel.
SvaraRaderaHåller med.. Vilket kom först kycklingen eller ägget? Man kan ju inte vara det ena eller det andra när de överlappar varandra. Man å andra sidan så tror jag att förnuftet kan utvecklas utan intryck från omvärlden Det måste ju finnas något som det utgår ifrån och som sedan spinner vidare på. Om du bara kan köra automatväxlad bil och inte manuell så blir du ju duktig på automat det och du klarar ju dig på det så man behöver ju inte resten och människans lathet bidrar till att vi inte vill lära oss mer än vi behöver.
SvaraRaderaOm man försöker misslyckas med något men lyckas med det vilket har man då gjort??
Kants teori om "tinget i sig och tinget för mig" bygger på empiristiska tankar eftersom han menar att allt vi upplever bygger på våra olika intryck från omvärlden. Samtidigt menar han att det finns "kunskap apriori" alltså kunskap som man själv kan konstruera genom sin slutledningsförmåga, utan några intryck. Kant menar alltså att man kan få ny kunskap genom rationalistiska tankar samtidigt som det finns annan kunskap som man bara bygger på våra sinnesintryck.
SvaraRaderaJag håller med, Kant är både rationalist och empirist. Men jag tycker dock att han lutar lite mer åt det empiriska hållet. Hans lära bygger till stor del på att tinget för mig är verkligheten för mig. Alltså att jag genom mina sinnesintryck skapar en verklighet. Det enda som gör att han är en liten aning rationalist är hans uppdelning av satser och att en av dem är kunskap apriori. Vi listar visserligen ut kunskapen genom vårt förnuft men kunskapen ligger redan i satsen så det är inga avancerade slutledningar vi måste göra med hjälp av förnuftet.
SvaraRaderaMen å andra sidan krävs det en viss mängd förnuft för att kunna tolka sinnesintrycken och i så fall betyder ju det att det inte finns några helt renodlade empirister då man alltid behöver förnuftet för att dra slutsatser om intrycken vi får. Tex. behöver vi förnuftet för att de olika intrycken man får av ett äpple ska bli till ett enda objekt och inte bara en massa skilda sinnesintryck.
Jag håller med både Elin och Lovisa att Kant är ett mellanting. Samtidigt som det diskuteras hurvida han är empirist eller rationalist skulle jag snarare vilja ifrågasätta om man måste vara antingen eller?
SvaraRaderaNej, självklart måste man inte vara antingen rationalist eller empirist; vilket de föregående kommentarerna har gett uttryck för. Men om man resonerar kring den gyllene medelvägen inom buddhismen så kan man resonera kring samma princip som den utgör, att ta allting med moderation. Inte vara det ena eller andra, vara för mycket eller för lite åt det ena eller andra hållet.
Jag tror därför att det som sagt om att Kant skulle vara ett mellanting stämmer mycket väl. Han hittade en balans som gav det bästa av två världar; ett förnuft som med hjälp av sinneserfarenheter kan dra rimliga slutsatser.
Precis som de andra har sagt så var Kant både empirist och rationalist i sitt tänkande kring kunskapsteorier. Rationalisterna menade att all vår fundamentala kunskap, oberoende av all erfarenhet, bars upp av själen eller förnuftet. Empiristerna, däremot, menade att all giltig kunskap måste gå att överföra på sinnesintryck. Kant var till en början rationalist, men utvecklade sedan en egen kritisk filosofi. Han lyckades hitta en medelväg mellan rationalister och empirister angående kunskapens ursprung: det finns idéer som är förnuftsidéer, men dessa är beroende av våra erfarenheter och existerar endast i samspel med våra erfarenheter. Han konstaterade också att våra erfarenheter är beroende av ramar, så som tid, rum och orsakssamband. Dessa ramar kan inte heller existera utan den empiriska verkligheten. Allt är alltså beroende av varandra i ett samspel, enligt Kant, man utgår ifrån förnuftet och tillämpar sedan sina principer på erfarenheter, för att nå verklig kunskap.
SvaraRaderaTycker inte att man kan kalla honom varken empirist eller rationalist. Snarare både och.
SvaraRaderaKant funderade kring rationalism och empirism och ville komma fram till vilka som hade de starkaste argumenten. Han var själv inspirerad av både empirismen och rationalismen och hans tänkande mynnade ut i vad jag anser vara en blandning. Erfarenheterna måste bearbetas av förnuftet och förnuftet behöver erfarenheterna för att ha något att bearbeta. De är helt enkelt beroende av varandra. Precis som bland så mycket annat, finns det samband och ömsesidigt beroende och det är inte möjligt att avgöra vilken del som är viktigast. De har alla sin funktion på sitt sätt.
Även om man tycker att Kant lutar mer åt t ex det empiristiska hållet skulle jag inte vilka säga att man kan kalla honom empirist, för utan det rationalistiska som också finns med har det empiriska inte samma betydelse.
Det känns som det mesta har blivit sagt på det här området, och jag håller med om att Kant nog måste definieras som en mellanting. Men samtidigt så tycker jag också att hans idéer lutar mer åt det empiristiska hållet med tanke på att han anser att varje person har en åsikt om tinget för sig själv.
SvaraRaderaMen jag skulle inte vilja placera Kant i något av de facken, för det är full möjligt att röra sig däremellan.
Jag tycker precis som de flesta andra här att han är lite av båda. Han verkar på något sätt aldrig skilja de olika teorierna åt när han förklarar någonting. Han behöver båda teorierna för att kunna dra någon slutsats. För precis som Elin Nilsson säger så behöver vårt förnuft sinnesintryck för att kunna få en slutledning, vilket betyder att man på många sätt kan koppla ihop empirismen med rationalismen.
SvaraRaderaPrecis som många andra har sagt skulle jag inte heller säga att Kant är empirist eller rationalist. Han tror på både kunskap apriori och kunskap aposteriori, kunskap vi når genom vårt förnuft och kunskap vi måste undersöka. Han tycker både som empirister och rationalister.
SvaraRaderaHans tankar om ”tinget i sig” och ”tinget för mig” är åt det empiristiska hållet eftersom det bygger på våra sinnesintryck. Men han tror ju ändå på kunskap vi kan avgöra genom vårt förnuft. Därför tycker jag att han är lite både och.
Jag uppfattar det faktiskt som väldigt befriande att Kant varken kan klassas som empirist eller rationalist. Jag brukar nämligen säga; att när det finns två motpoler som båda verkar någorlunda rimliga på varsitt sätt så ligger (det närmaste man kan komma) sanningen (om den nu ens finns) oftast precis mitt emellan. Buddha hade väl sagt att Kant funnit Den Gyllende Medelvägen...
SvaraRaderaMen likt Olivia och några andra så skulle jag dock kunna drista mig till att säga att han trots sitt fenomenala mittläge lutar aningen mer åt det empiristiska hållet. Han anser ju inte direkt att vi har medfödd "kunskap" utan snarare medfödda förmågor till att ta in (det vi kan välja att benämna som)kunskap. En slags "medgörlig empirism" måntro?
Nej, men jag gillar att han lyckats få ihop (väldigt trovärdig)fusion utav de båda synsätten!
Precis som alla andra sagt kan man inte kalla Kant vare sig det ena eller det andra.
SvaraRaderaHan är empirist eftersom han hävdade att vi får grunden till vår kunskap från sinnesintryck – alltså empiriskt – men att sinnesintrycken relateras till varandra med hjälp av förnuftet. Alltså ett rationalistiskt tankesätt.
Därför får man nog istället se honom som en person som är lite av båda och som kombinerade empirismen och rationalismen för att få fram det han trodde på.