Vad skulle du helst vilja, att Gud existerade, eller inte? (lämnar självklart utrymme för definitionen av Gud, sätter därför upp riktlinjer, invänd/utveckla om ni känner för det: En allsmäktig, god Gud, universums skapare.)
Jag tycker det finns perioder då det kan kännas skönt att tänka att det finns en god Gud som ser allt och som finns där. Trots det skulle jag inte klassa mig som djupt troende. Jag tycker att det måste inte alltid vara en Gud som är en varelse eller en gestalt utan kanske en tanke eller känsla som finns inom en som gör mörka tider lite ljusare. Sedan finns det perioder i livet som är lite lättare och då tänker man kanske inte på det lika mycket. Då känns det bättre och det kan ha varit något ljus och hopp som hjälpte en genom det mörka, kanske en Gud, det kan vara svårt att säga vad det var men att det var något som hjälpte en kan man säga. Gud har en viktig plats i mångas liv, någon man kan vända sig till i svåra tider. Därför tycker jag att det är viktigt att männsikor har möjligheten att vända sig till någon. Även om man har familj och vänner kan det ibland dyka upp saker som bara man själv kan förstå och då är det skönt för en del människor att ha någon icke fysisk peron att vända sig till.
Jag håller helt klart med Caroline. Jag känner att man nästan måste ha någon att tro på, vad är annars meningen med att vi skriver det här, utbildar oss, jobbar, blir sjuka och sedan dör (typ)? Om allt är förgäves, vad är meningen då? Nej, det är skönt att ha en Gud någonstans i det medvetna. Som kan lugna ner en och göra allting meningsfullt. Sen skulle han/hon/den/det i och för sig gärna fått visa sig lite mer och utgöra lite mer under än bara de få han lär ha gjort för 2000 år sedan. Bara så man verkligen kan få veta. Ovissheten är lite svår att bära. Men han/hon/den/det har väl annat att stå i. Hoppas jag.
Jag håller med till viss del. Och det beror lite på att jag har svårt att ta mig till det kristna budskapet helt. Jag pratade med en vän om det här, som till viss del är kristen. Hon menade att alla människor behövde Gud för att kunna fylla tomrummet som (nästan alltid) uppstår hos de flesta människor. Men det kändes på något sätt så hopplöst att tänka så.
Jag vill gärna tro att vi är starka nog att ta hand om oss själva, även om vi gör detta med hjälp av andra. För mig var det lite som att tvivla på min förmåga att förse mig med tillräcklig stimulans och glädje för att stå ut med allt jobbigt som finns omkring mig, och faktiskt vända det till något positivt.
Det svåra med diskussionen är att man egentligen inte kan säga att det är sämre om man klarar "sig själv" eller med hjälp av Gud. För, jag tror inte att någon kan klara sig helt ensam, ett stöd från omgivningen känns nästan som elementärt.
Vidare i så fall, kan man se Gud som den där hjälpande kraften. En vän, ett ljus i tunneln, ja ni förstår. Men felet som jag ser det, är att man driver upp denna andra part till något för högt och för mäktigt. (självklart är inte detta konstigt om man ser Gud som en allsmäktig kraft.) Men precis som om man lätt kan förhöja någon specifik person i som omgivning (kan själv räkna upp ett flertal förebilder som jag höjt till skyarna) blir detta lätt aningen fanatiskt, och i vissa fall osunt.
Det kan låta hårt det jag skriver, men känns som att grundproblemet med tron på en Gud ligger just där. Man förhöjer något så högt över en att man förlorar perspektivet.
Och då är frågan: Vill jag att en Gud ska finnas eller inte?
Jag känner mig väldigt tvivlande inför frågan. För, att tro på en Gud kan vara minst lika betydelsefullt och glädjegivande som något annat viktigt man kan identifiera sig med i vardagen. Och därför är det väldigt svårt att bara vifta bort det utan minst eftertanke.
Vill jag att religion inte ska kunna användas i illasinnade syften? Klart jag vill. Och jag har svårt att tro att religioner i allmänhet grundar sig i att kunna opponera sig, vinna makt och liknande. Det har mer blivit ett redskap.
För att avrunda(kan sitta och brodera ut mig ganska mycket mer) tror jag, för egen del, att det hade kunnat vara lika bra att kunna se det fina och bra runt omkring oss, utan att behöva göra saker för en Gud. Men samtidigt, kan en övernaturlig kraft vara en lika stark dragningskraft, och därför kan det vara lika fint med en sådan strävan. Det känns därför mer som att det är den mänskliga mentaliteten som står i vägen.
"Nä jag tror inte på gud men det skulle vara skönt om han fanns"
Vad är det för fel på detta diplomatiska uttalande gjort av så många ateister?
Tänk att kunna slippa den hårda ensamheten som råder inom ditt huvud, inte längre skulle dina tankar vara privata den store fadern ser allt och hör allt. "Evig tvåsamhet i vår "själ"
Denna tanke som så bortom allt annat förskräcker mig, verkar vara tilltalande för andra. Men hur mycket de än förklarar sina argument så kan jag aldrig fullt begripa dem. Diskussionen handlar inte om att övertala varandra utan om att förstå varandra. Så känner jag när man pratar om just detta, och det stannar inte bara vid tanken om mental övervakning.
Konceptet om evighet och ett liv efter döden lockar även vissa av de mest hårdnackade ateister jag känner. Men jag skulle igen tacka artigt nej till att få sitta vid en hypotetisk herres sida som en lydig hund i all evighet... (här verkar jag ändå ha kunnat ändra mångas uppfattning då de aldrig riktigt tagit till sig vad det skulle innebära med evighet, gör det! tänk noga på vad det skulle innebära för din personlighet/själ att existera i evighet).
Dessa är bara två av många olika saker som jag motsätter mig inom teism, därför går jag bortom ateism när jag beskriver min religiösa åskådning jag är antiteist. Så svaret på Benjamins från mig returnerade fråga är nej jag vill verkligen inte att "gud" ska finnas.
Att man kan se på dessa scenarion på så olika sätt är dock... intressant.
Jag håller väl mest med Benjamin om några saker, men inte allt. Jag är lättad över att jag känner en fullständig övertygelse över att det inte finns någon gud. För mig skulle det inte fungera, helt enkelt. För visst "Gud älskar alla" och så vidare, men tänk om jag inte älskar honom? Jag menar, för min del är definitionen av gud en helt god och perfekt varelse, men jag tror inte jag hade tyckt om någon sådan "person". Charmen med personligheter ligger i att de har brister, och det är just därför jag anser att jag kan älska en annan; att de har fel. Om det då hade funnits en gud så skulle jag känna "kul att du är perfekt, men jag vill inte lära känna dig". Och om en gud inte hade varit perfekt så hade han varit för mycket som en människa, och då finns det inte heller några garantier för att mina känslor inför "honom" skulle vara positiva.
Jag är jätteglad för de människor som har en stark tro och känner att de får stöd genom gud. Jag förstår dem inte och jag blir ganska frustrerad för att jag tycker att de har fel, men jag är glad för deras skull. Men jag hade blivit ännu gladare om de istället hade försökt finna det där stödet inom sig själva. Jag tror att man har förmågan att klara sig igenom jobbiga tider själv, och om man gör det blir man också en starkare människa. Min uppfattning är att tron på att gud ska stödja en gör att man inte får samma tro på sig själv och därmed inte växer på samma sätt. Det här är inte avsett som ett påhopp på någon och ni får gärna säga emot.
Precis som Viktor, så vill jag inte komma till någon eftervärld. Jag är fullt nöjd med min egen tro; att jag en dag bara kommer försvinna. Inget minne, inget sinne, inga tankar, ingen kropp. Och om jag inte har det så kommer jag inte heller ha förmågan att sakna det, för att jag inte kommer existera.
Så nej, jag vill inte att någon gud ska existera i någon form.
Jag tycker inte att Gud finns. Asså det e typ bara övereligiösa och "jehovas vittnen" eller hjärntvättade konfirmander eller hehe ojsan, kristidemokraterna som tror på hela den här "gud skapade jorden på sju dagar" blablabla.. Enligt mig så finns det ingen gud och universum skapades av big bang. Det låter MEST logiskt. Men samtidigt hur vet man vilket som är sant och falskt?
Jag tror på kraftens lagar och på människans förmåga att röra sig i olika mönster som formar min värld runt omkring mig. Klart att gud finns I VÅRT HUVUDs värld. Det är något vi byggt upp hela vårt samhälle kring. Lund hade inte funnits som Lund om inte Domkyrkan hade funnits. Jag hade inte konfirmerat mig om kristendomen funnits. Milkjoner och åter miljoner människor hade kunnat leva i alla fall några år till om inte muslimer, kristna och judas krigat. Tänk om dessa människor trodde på att hylla sockerbiten?? Inte mycket krig då, alla hade dött av diabetes. Nu flummade jag iväg.. gud finns inte i fysisk form. Det är en illusion som våra sinnen utvecklat för att ha något fast att bygga livet på. Vi är så jävla rädda för att vi inte ska klara oss, vi är så jävla rädda för det okända. Så ta och öppna en chips påse och kryp ner i ditt totalt gud fria liv och titta på "life of bryan", bara i underhållnings syfte förstås...
Både ja och nej. Det skulle vara oerhört skönt att kunna tro att det fanns något där att alltid kunna söka tröst och stöd i, som skulle ge någon känsla av sammanhang och mening. Men samtidigt så tycker jag att det skulle kännas kränkande mot varje individuell person att bara vara en produkt av någon annan varelses idé och jag tycker att det skulle göra att det kändes som om vi inte själva hade full kontroll över våra liv. Det är ju dock upp till var och en att tycka vad som vore bäst, vissa har nog mer behov av sammanhang än andra.
Jag tycker det finns perioder då det kan kännas skönt att tänka att det finns en god Gud som ser allt och som finns där. Trots det skulle jag inte klassa mig som djupt troende. Jag tycker att det måste inte alltid vara en Gud som är en varelse eller en gestalt utan kanske en tanke eller känsla som finns inom en som gör mörka tider lite ljusare.
SvaraRaderaSedan finns det perioder i livet som är lite lättare och då tänker man kanske inte på det lika mycket. Då känns det bättre och det kan ha varit något ljus och hopp som hjälpte en genom det mörka, kanske en Gud, det kan vara svårt att säga vad det var men att det var något som hjälpte en kan man säga.
Gud har en viktig plats i mångas liv, någon man kan vända sig till i svåra tider. Därför tycker jag att det är viktigt att männsikor har möjligheten att vända sig till någon. Även om man har familj och vänner kan det ibland dyka upp saker som bara man själv kan förstå och då är det skönt för en del människor att ha någon icke fysisk peron att vända sig till.
Jag håller helt klart med Caroline. Jag känner att man nästan måste ha någon att tro på, vad är annars meningen med att vi skriver det här, utbildar oss, jobbar, blir sjuka och sedan dör (typ)? Om allt är förgäves, vad är meningen då?
SvaraRaderaNej, det är skönt att ha en Gud någonstans i det medvetna. Som kan lugna ner en och göra allting meningsfullt. Sen skulle han/hon/den/det i och för sig gärna fått visa sig lite mer och utgöra lite mer under än bara de få han lär ha gjort för 2000 år sedan. Bara så man verkligen kan få veta. Ovissheten är lite svår att bära. Men han/hon/den/det har väl annat att stå i. Hoppas jag.
Jag håller med till viss del. Och det beror lite på att jag har svårt att ta mig till det kristna budskapet helt. Jag pratade med en vän om det här, som till viss del är kristen. Hon menade att alla människor behövde Gud för att kunna fylla tomrummet som (nästan alltid) uppstår hos de flesta människor. Men det kändes på något sätt så hopplöst att tänka så.
SvaraRaderaJag vill gärna tro att vi är starka nog att ta hand om oss själva, även om vi gör detta med hjälp av andra. För mig var det lite som att tvivla på min förmåga att förse mig med tillräcklig stimulans och glädje för att stå ut med allt jobbigt som finns omkring mig, och faktiskt vända det till något positivt.
Det svåra med diskussionen är att man egentligen inte kan säga att det är sämre om man klarar "sig själv" eller med hjälp av Gud. För, jag tror inte att någon kan klara sig helt ensam, ett stöd från omgivningen känns nästan som elementärt.
Vidare i så fall, kan man se Gud som den där hjälpande kraften. En vän, ett ljus i tunneln, ja ni förstår. Men felet som jag ser det, är att man driver upp denna andra part till något för högt och för mäktigt. (självklart är inte detta konstigt om man ser Gud som en allsmäktig kraft.) Men precis som om man lätt kan förhöja någon specifik person i som omgivning (kan själv räkna upp ett flertal förebilder som jag höjt till skyarna) blir detta lätt aningen fanatiskt, och i vissa fall osunt.
Det kan låta hårt det jag skriver, men känns som att grundproblemet med tron på en Gud ligger just där. Man förhöjer något så högt över en att man förlorar perspektivet.
Och då är frågan: Vill jag att en Gud ska finnas eller inte?
Jag känner mig väldigt tvivlande inför frågan. För, att tro på en Gud kan vara minst lika betydelsefullt och glädjegivande som något annat viktigt man kan identifiera sig med i vardagen. Och därför är det väldigt svårt att bara vifta bort det utan minst eftertanke.
Vill jag att religion inte ska kunna användas i illasinnade syften? Klart jag vill. Och jag har svårt att tro att religioner i allmänhet grundar sig i att kunna opponera sig, vinna makt och liknande. Det har mer blivit ett redskap.
För att avrunda(kan sitta och brodera ut mig ganska mycket mer) tror jag, för egen del, att det hade kunnat vara lika bra att kunna se det fina och bra runt omkring oss, utan att behöva göra saker för en Gud. Men samtidigt, kan en övernaturlig kraft vara en lika stark dragningskraft, och därför kan det vara lika fint med en sådan strävan. Det känns därför mer som att det är den mänskliga mentaliteten som står i vägen.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera"Nä jag tror inte på gud men det skulle vara skönt om han fanns"
SvaraRaderaVad är det för fel på detta diplomatiska uttalande gjort av så många ateister?
Tänk att kunna slippa den hårda ensamheten som råder inom ditt huvud, inte längre skulle dina tankar vara privata den store fadern ser allt och hör allt. "Evig tvåsamhet i vår "själ"
Denna tanke som så bortom allt annat förskräcker mig, verkar vara tilltalande för andra. Men hur mycket de än förklarar sina argument så kan jag aldrig fullt begripa dem.
Diskussionen handlar inte om att övertala varandra utan om att förstå varandra. Så känner jag när man pratar om just detta, och det stannar inte bara vid tanken om mental övervakning.
Konceptet om evighet och ett liv efter döden lockar även vissa av de mest hårdnackade ateister jag känner.
Men jag skulle igen tacka artigt nej till att få sitta vid en hypotetisk herres sida som en lydig hund i all evighet...
(här verkar jag ändå ha kunnat ändra mångas uppfattning då de aldrig riktigt tagit till sig vad det skulle innebära med evighet, gör det! tänk noga på vad det skulle innebära för din personlighet/själ att existera i evighet).
Dessa är bara två av många olika saker som jag motsätter mig inom teism, därför går jag bortom ateism när jag beskriver min religiösa åskådning jag är antiteist. Så svaret på Benjamins från mig returnerade fråga är nej jag vill verkligen inte att "gud" ska finnas.
Att man kan se på dessa scenarion på så olika sätt är dock... intressant.
Jag håller väl mest med Benjamin om några saker, men inte allt.
SvaraRaderaJag är lättad över att jag känner en fullständig övertygelse över att det inte finns någon gud. För mig skulle det inte fungera, helt enkelt. För visst "Gud älskar alla" och så vidare, men tänk om jag inte älskar honom? Jag menar, för min del är definitionen av gud en helt god och perfekt varelse, men jag tror inte jag hade tyckt om någon sådan "person". Charmen med personligheter ligger i att de har brister, och det är just därför jag anser att jag kan älska en annan; att de har fel. Om det då hade funnits en gud så skulle jag känna "kul att du är perfekt, men jag vill inte lära känna dig". Och om en gud inte hade varit perfekt så hade han varit för mycket som en människa, och då finns det inte heller några garantier för att mina känslor inför "honom" skulle vara positiva.
Jag är jätteglad för de människor som har en stark tro och känner att de får stöd genom gud. Jag förstår dem inte och jag blir ganska frustrerad för att jag tycker att de har fel, men jag är glad för deras skull. Men jag hade blivit ännu gladare om de istället hade försökt finna det där stödet inom sig själva. Jag tror att man har förmågan att klara sig igenom jobbiga tider själv, och om man gör det blir man också en starkare människa. Min uppfattning är att tron på att gud ska stödja en gör att man inte får samma tro på sig själv och därmed inte växer på samma sätt.
Det här är inte avsett som ett påhopp på någon och ni får gärna säga emot.
Precis som Viktor, så vill jag inte komma till någon eftervärld. Jag är fullt nöjd med min egen tro; att jag en dag bara kommer försvinna. Inget minne, inget sinne, inga tankar, ingen kropp. Och om jag inte har det så kommer jag inte heller ha förmågan att sakna det, för att jag inte kommer existera.
Så nej, jag vill inte att någon gud ska existera i någon form.
Jag tycker inte att Gud finns. Asså det e typ bara övereligiösa och "jehovas vittnen" eller hjärntvättade konfirmander eller hehe ojsan, kristidemokraterna som tror på hela den här "gud skapade jorden på sju dagar" blablabla.. Enligt mig så finns det ingen gud och universum skapades av big bang. Det låter MEST logiskt. Men samtidigt hur vet man vilket som är sant och falskt?
SvaraRaderaJag tror på kraftens lagar och på människans förmåga att röra sig i olika mönster som formar min värld runt omkring mig. Klart att gud finns I VÅRT HUVUDs värld. Det är något vi byggt upp hela vårt samhälle kring. Lund hade inte funnits som Lund om inte Domkyrkan hade funnits. Jag hade inte konfirmerat mig om kristendomen funnits. Milkjoner och åter miljoner människor hade kunnat leva i alla fall några år till om inte muslimer, kristna och judas krigat. Tänk om dessa människor trodde på att hylla sockerbiten?? Inte mycket krig då, alla hade dött av diabetes. Nu flummade jag iväg.. gud finns inte i fysisk form. Det är en illusion som våra sinnen utvecklat för att ha något fast att bygga livet på. Vi är så jävla rädda för att vi inte ska klara oss, vi är så jävla rädda för det okända. Så ta och öppna en chips påse och kryp ner i ditt totalt gud fria liv och titta på "life of bryan", bara i underhållnings syfte förstås...
SvaraRaderaBåde ja och nej. Det skulle vara oerhört skönt att kunna tro att det fanns något där att alltid kunna söka tröst och stöd i, som skulle ge någon känsla av sammanhang och mening. Men samtidigt så tycker jag att det skulle kännas kränkande mot varje individuell person att bara vara en produkt av någon annan varelses idé och jag tycker att det skulle göra att det kändes som om vi inte själva hade full kontroll över våra liv. Det är ju dock upp till var och en att tycka vad som vore bäst, vissa har nog mer behov av sammanhang än andra.
SvaraRadera